Denna morgon stiger våren in här. Solen skiner lugnt och metodiskt på det krympande snötäcket. Ingen vind rör i trädens grenverk, den enda rörelsen är den mot varmare och ljusare tider.
Redan igår kväll inleddes våren för mig med att jag tillsammans med några vänner gick på en konsert med Tamara Obrovac.
Det här sjöng hon inte, men det kan ändå ge en idé.
kunde inte låta bli att leka konstnärlig
Och här finns en länk till en annan sång av henne som har hörts här förut.
Ni som läst pausträdet lite längre minns kanske mina översättningar av den östtyska medborgarrättskämpen Freya Kliers texter. (Här finns en länksamling.) Även om det kan ha verkat så, så har jag inte slutat intressera mig för henne. Bland annat är jag med i en Freya Klier-facebookgrupp. Nyss lästre jag ett inlägg om Mattias Domaschk där. 24 år gammal dog han under ännu ouppklarade omständigheter i ett häkte i Gera. För några år sedan skrev Freya Klier en bok om honom och förra året till hans trettionde dödsdag kom en andra upplaga av boken ut.
Bokens titel är Matthias Domaschk und der Jenaer Widerstand ( Matthias Domaschk och motståndet i Jena). Och så här presenteras boken och samtidigt Matthias Domaschks öde:
Matthias Domaschk ( 12. Juni 1957 in Görlitz † 12. April 1981 in Gera) war ein Vertreter der Bürgerrechtsbewegung der DDR und Stasiopfer.*
Die Universitätsstadt Jena entwickelte sich in den siebziger Jahren zu einem Zentrum der Opposition gegen das SED-Regime. Besonders die Niederschlagung des Prager Frühlings 1968 und die Ausbürgerung Wolf Biermanns 1976 mobilisierten viele junge Menschen, die sich in der Jungen Gemeinde oder in literarischen Kreisen engagierten.
Neben Jürgen Fuchs, Doris Liebermann und Roland Jahn zählte Matthias Domaschk zu den bekanntesten Repräsentanten der Jenaer „Szene“. So reiste Domaschk u.a. nach Prag und Danzig, um Kontakte zur Charta 77 und zu Solidarnosc herzustellen. Ein Spitzel der Staatssicherheit warf ihm vor, eine Terrorgruppe gründen sowie 1981 den SED-Parteitag stören zu wollen. Auf Befehl der Staatssicherheit wurde Domaschk am 10. April 1981 verhaftet und in die MfS-Untersuchungshaftanstalt nach Gera gebracht. Dort verstarb er zwei Tage später auf ungeklärte Weise.
(Matthias Domaschk (* 12 juni 1957 i Görlitz † 12 april 1981 i Gera) var en representant för medborgarrättsrörelsen och ett offer för Stasi.
Universitetsstaden Jena utvecklade sig under 1970-talet till ett centrum för oppositionen mot SED-regimen. Särskilt efter krossandet av Prag-våren och efter landsförvisningen av Wolf Biermann 1976 upprördes många unga människor som engagerade sig i Junge Gemeinde och i litterära kretsar.
Vid sidan av Jürgen Fuchs, Doris Liebermann och Roland Jahn räknades också Matthias Domaschk till de mest kända representanterna för ”rörelsen” i Jena. Och Domaschk reste till Prag och Gdansk för att ta upp kontakter med Charta 77 och Solidarnosc. En angivare från Stasi anklagade honom för att vilja grunda en terrorgrupp och för att vilja störa SED:s partidag 1981. På Stasis befäl anhölls Domaschk den 10 april 1981 och han fördes till Stasi-häktet i Gera. Där dog han två dagar senare under ouppklarade omständigheter.)
Jag tänker nu på att jag kom till DDR bara några månader efter Matthias Domaschks död och på att vi var i det närmaste jämnåriga och på att jag inte en endaste gång under mitt år i DDR hörde talas om honom.
°°
Här i en artikel i ”Die Welt” från förra året finns historien om hans död.
Och här är ett youtube-klipp om en minnesstund som hölls på den trettionde dödsdagen.
Snön knarrar förvisso ganska hemtrevligt under kängorna men jag vill tänka mig bort ifrån detta skrämmande – javisst, så vackra – sibiriska vinterland. Vintern fyller mig med skräck, alla andra årstider kan jag bli vän med, men detta abstrakta svartvita och dödligt kalla kan jag bara känna oro och rädsla inför.
Den här bilden är från december, ja, till och med från slutet av december, men inte var det vinter, det var en löftets tid:
Nu har det snöat i dagar och allt är insvept i detta vita ludd. Det har snöat på ett stillsamt sätt med stora luftiga flingor i stället för den där isduschen vi hade dessförinnan. Äntligen har vi fått ett riktigt vackert vinterväder. Det blåser inte och det är inte kallare än det som behövs för att snön ska fortsätta att vara snö.
bänkar med tjocka vita dynor i blekt solljus
Londi fryser inte alls trots att hon ännu får gå med naken mage
många bilar döljer så här att de inte har några ”zimske gume”
snörankor
Vackert, men nog längtar jag efter att komma närmare marken med fötterna.
Under ett antal dagar har jag bakom eller innanför annat läst Michel Ekmans bok Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts). Den här morgonen läste jag titelessän för andra gången och jag tror att det är den jag tycker bäst om, fast ”Kritiker” och den första delen av den sista essän ”Tre romaner – Stäppvargen, Stiller, Krig och fred” tycker jag också ”bäst” om, nu. Kanske kommer detta att ändra sig vid något annat läsvarv.
I essän ”Utanför tiden” möter och följer jag en ung man som ofta är ensam och som finner än sorg än lycka i ensamheten. Jag både känner igen mig i honom och gör det inte. Och jag gläder mig lite hemligt åt likheter såväl som åt skillnader. Jag tycker mycket om att se vad han upplever när han ibland i dagar i sträck är ensam ute på landet i mormoderns sommarstuga och lyssnar på tystnaden och naturens ljud:
Det var inte fråga om att fyllas av något, snarare om att tömmas, att bli ett med sin omgivning utan att ens registrera det på ett medvetet plan.
Lite längre fram utmed textens stig talar dess röst om den här unge mannens möten med musiken.
Det musiken kunde var ju inte bara att intrikat knyta ihop tiden och skicka iväg den med expressfart, som en Bachfuga eller en sonatsats av Beethoven, utan också att få den att stanna, glömmas bort, upphöra.
Och så kröker stigen inför det omskakande mötet med Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet. ”Jag läste den och blev en annan”, säger Ekman.
Sandelins dikter skapade en egen värld och en upplevelse av tidlöshet, men de var samtidigt öppna på ett sätt som aktuliserade alla de bilder jag själv bar på näthinnan:
Sandelin har jag aldrig läst, men nu närmar sig kanske den tiden då jag ska göra det. Den här dikten till exempel kunde jag läsa mer än en gång:
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
Innan Ekman i texten lämnar Sandelin säger han sammanfattande så här:
Den subjektiva betydelsen för mig av Sandelins poesi var alltså – förutom att den artikulerade upplevelser jag tyckte att jag kunde känna igen – att dikterna visade en väg ut för mig, antydde att man kunde vara som jag men ändå träda i förbindelse med omvärlden.
Vi går vidare. Och strax är vi inne i Gunnar Björlings diktvärld. Om mötet med dikterna i samlingsvolymen Du går de ord säger Ekman vänligt ironiskt till sig själv som ung pojke: ”Den blev ingången till Björlingvärlden, och så omfattade min parnass två diktare.” Och jag tänker att Björling har jag inte läst heller, ja, något, men nästan inget. Det är också dags.
Barn, och deras röst
men från redden ut kring valven –
att dag, himmel
är
är vart löv mig
luft är
och är gräs och sten och vatten
och fröjd skall
frid går över land och land
den frid –
en luft en mark
och någon väg eller klippas stenar.
Och så här – så absolut övertygande – talar då Ekman om denna Björlingdikt:
Dikten följer rösterna och utvidgar sig från lyssnarens plats ut över vatten och land. Samtidigt öppnar sig språket så att det beskrivande elementen blir allt färre. I den andra strofen frammanas allt det som är, intensivt men utan beskrivningar. Det viktigaste ordet är ’är’. Strofen uttrycker det under som ligger i att allt finns men ringar inte in en begränsad värld utan visar läsaren en väg.
Vi går vidare, diktarmötena blir tätare, den unge mannen erfarnare. Jag ska tiga om det mesta som nu är kvar av essän. Fast något vill jag säga om det som händer mig under haikuavsnittet. En dikt av Basho i engelsk översättning, det står inte av vem, får mig att tappa fotfästet med ett ryck:
Nothing intimates
In the voice of the cikada,
How soon it will die.
Nej, utan vår dödlighet hade det aldrig aldrig kunnat finnas någon poesi.
”Haikudikter handlar helt och hållet om uppmärksamhet”, skriver Ekman. Och:
Haikun kunde också helt utan patetik tala om de största teman, sådana som liv och död. Kanske det berodde på att den i grund och botten inte alls accepterade hierarkier mellan smått och stort.
≈≈≈
PS Salongen bjuder på en ny text.