Nu när jag precis har publicerat en rad av mina tolkningar av Paul Celans dikter i Salongen, känner jag ett slags inre tvång att försöka mig på ytterligare en.
Jag har valt den här (ur Die Niemandsrose):
ES IST NICHT MEHR
diese
zuweilen mit dir
in die Stunde gesenkte
Schwere. Es ist
eine andre.
Es ist das Gewicht, das die Leere zurückhält,
die mit-
ginge mit dir.
Es hat, wie du, keinen Namen. Vielleicht
seid ihr dasselbe. Vielleicht
nennst auch du mich einst
so.
Och så här har den blivit på svenska, hittills ska jag väl säga. Föreslå gärna ändringar. Det finns ett ställe där jag inte alls vet om jag har förstått, men jag tar risken för jag skulle så gärna vilja förstå det.
.
DET ÄR INTE MER
denna
ibland med dig
i timmen nedsänkta
tunghet. Det är
en annan.
Det är den tyngd, som hejdar tomheten,
som skulle
följa med dig.
Den har, som du, inte något namn. Kanske
är ni detsamma. Kanske
kallar även du mig en dag
så.