Morgon. Nu är vi på andra sidan den mörka trånga passagen, födda igen till vår husliga vardag. Londi är tillbaka i sig själv och jag kan göra mina vanliga saker utan någon bultande oro. Ute snöar det och det gör mig ingenting alls, jag har ingen trädgård att skotta gångar i, ingen gatstump att hålla snöfri i kanten och ännu mindre har jag någon bil att gräva fram ur snövitan, inte ens en cykel har jag att vinterputsa.
Ett svagt morgonljus silar in från sovrumsfönstret och målar en trapets på golvet i det dunkla fönsterlösa vardagsrummet. Londi ”ligger groda” på parketten – hon kan det igen.
Hon viftar kraftfullt med svansen när jag frågar henne något.
