Reggio Emilia

På nyårsafton satte jag för första gången min fot i Reggio Emilia. Londi stannade med Alex i Bologna och jag tog en ”regionale veloce” (som väl egentligen inte förtjänar tillnamnet ”veloce”, men det susar ju lite snabbt om namnet, men ändå inte som det underbara kroatiska ”brzo”) och på en trekvart var jag i Reggio. Där möttes jag av Daniela med familj och efter en rik och prunkande middag tog hon mig runt på en stadsvandring.


min ciceron både syns och inte syns under pälshatten

Jag minns inte längre kyrkornas och de andra byggnadernas namn, men jag minns den märkligt nedtonade stämningen i staden. Kanske berodde den här stillheten på att de flesta höll på att förbereda sig inför fyrverkerikvällen, men jag tror inte att detta är hela sanningen. Det är något lite anonymt över staden, trots att den som de flesta italienska städer vimlar av vackra hus. Kanske vilar det något ålderdomligt, något av ”vecchi tempi” över gatorna och torgen där. Nej, jag kommer inte åt vad det är. Parma ligger en kvart därifrån och där känns allting lite lättsammare, är det floden eller Parco Ducale eller bron över floden som gör det? Och Bologna känns alltid som rätt plats att vara på. Kanske är vintertiden inte bra för Reggios själ, åtminstone inte en sådan här snölös halvkall vinter. Tjocka, varma Poslättsdagar kanske passar staden bättre.

Samtidigt finns det något som väcker min nyfikenhet i detta underliga stillestånd. Det finns något innanför väggarna som andas på mig och håller mig i sitt grepp.

Det känns som en liten lättnad eller befrielse att titta in i en sådan här ”antica salumeria” och låta blicken vandra mellan de gedigna, traditionstunga och liksom absoluta läckerheterna:

Ja, och sedan vill jag berätta att jag under mitt besök lärde mig att Reggio är den italienska flaggans födelsestad och att man är mycket stolt över detta. Jag minns ännu de andäktiga ansiktena från rundvandringen i flaggmuseet.


och här kan man läsa hur Ugo Foscolo hyllar Reggio-borna som de första sanna italienarna

Jan Henrik Swahn på besök i Zagreb

Nu är det hektiska dagar här i mitt liv som svensklektor i Zagreb. Igår höll författaren och översättaren Jan Henrik Swahn en föreläsning om det skönlitterära översättandets märkligt vindlande vägar för svenskstudenterna här Zagreb. Rubriken jag hade formulerat för evenemanget Strategier, svårigheter och glädjeämnen vid översättande, i synnerhet skönlitterärt sådant, samt översättarens yrkesroll och möjliga vägar in i denna roll passade ganska bra, tänker jag så här i efterhand, fast nog dök det upp allt möjligt annat också i föredraget.

Jag fastnade särskilt för det Jan Henrik sa om hur tidigt man kan hamna i ett sådant här ”yrkesspår”, att det nog var den tvåspråkiga barndomen som förde in honom på hans bana, ja, inte bara den, men den beredde marken för den ("hat die Weichen dafür gestellt", skulle jag vilja säga).

Efteråt gick vi på restaurangen ”Pri Zvoncu” och tillbringade eftermiddagen med härliga kötträtter – flätade, fyllda, inbakade köttbitar – och gott vin.

Och nu är det strax dags för nästa del av programmet: Jan Henrik Swahn ska möta min ena studentgrupp över två romaner han skrivit och de läst, Lingonkungen och Vandrarna.

Scorci di Bologna – 2

Eftersom Bologna hör till mina favoritstäder – ja, om jag kunde välja helt fritt var jag skulle bo skulle det nog bli Bologna – så tillåter jag mig att visa ytterligare några bilder från dagarna där:


Piazza Grande


ett av de ”två tornen”


igen


promenad i ”portici”

Scorci di Bologna – 1

Det som vår vinterresa kom att fyllas med allra mest var vandringar runt runt i Bologna, i ändlösa ”portici”, längs ringlande gränder, bland röda och andra varmfärgade hus, över öppna piazzor, förbi kyrkor och torn. Det var vi tre som gick: Alex, Londi och jag och vi hittade alltid dit vi ville, även om vi inte alltid visste vart.


Piazza Santo Stefano – den vackraste av dem alla


Alex och Londi i en av de röda gränderna


portici

Dan sami sän

Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)

Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sänEn enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.

Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:

Dan sami sän

Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.

≈≈≈

Samo en sen

Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.

≈≈≈

En enda dröm

En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.

≈≈≈

Un unico sogno

Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.