Rop efter guld
31/1 -2012
Jag vet inte om jag inbillar mig eller överdriver, men det verkar som om det på ganska kort tid dykt upp fler och fler ”affärer” som köper guld här i stan. När jag flyttade hit var i alla fall den här ”shopen” bara ett växlingskontor, en mjenjačnica.
Nu står det med grälla bokstäver att guld köpes, dessutom till de bästa priserna i stan: Otkup po najboljim cijenama u gradu! Ja, alla de här nya inköpsbutikerna har sådana här fula, grälla och billiga skyltar. Fattigdomens skyltar, tror jag. Affärer som säljer guld, ni vet guldsmedsaffärer, har diskreta, vackert uttänkta och säkert lite dyrare skyltar, dock inte för dyra, det är onödigt.
Vad betyder den här ökningen av ”guldshopper”? Att man inte litar på pengarnas värde? Hur utbrett är detta? Under min italienska julresa kom jag förresten vid ett tillfälle i samtal om diamanthandel…
Vintermorgon
30/1 -2012
Vintern såg först ut att vilja gå förbi vår dörr det här året, men nu är den här, kanske inte med något större allvar, men marken är i alla fall lätt snöpudrad och det är kallt om händerna och det sägs att det ska bli kallare.
Londi tycker förstås att det är intressant med snö, fast ännu bättre är väl de godbitar som döljer sig under snön.
Gryningsljus över soptunnor:
Möte med förhinder med rottweiler:
Hemåt längs Zlarinska:
Vems bo?
29/1 -2012
Utanför mitt sovrumsfönster står det några björkar och i en av dem finns det ett skatbo, kanske minns ni det från i våras?
Nu har det hänt något märkligt där. När jag skulle hänga lite tvätt på linan utanför fönstret igår fick jag syn på två fåglar i boet, men det var inga skator. Två duvor hade tagit boet i besittning. De hoppade omkring och plockade bland pinnarna eller så satt de och kuttrade med uppburrade fjärderkappor. Värmde de sig i boet? Eller tyckte de att de hittat en bekväm plats där allt redan var fixat? Hur vill duvor ha det egentligen? Och vad kommer att hända när skatorna upptäcker detta?
≈≈
Salongen har öppnat för en ny vårsäsong.
Siječanj, veljača, ožujak…
28/1 -2012
Siječanj, veljača, ožujak… Vad är nu detta för en dunkel besvärjelseramsa, undrar kanske någon. Andra vet. Ja, det går trögt, efter snart ett och ett halvt år här snubblar jag fortfarande över några av månadsnamnen. Det är egentligen just de tre första som vägrat sätta sig, men nu försöker jag med milt våld att dunka in dem – och ni har nu mer eller mindre frivilligt dragits in i detta. Jag skriver dem tre gånger och om inte det måste vara en verkningsfull besvärjelse, så säg!
siječanj
veljača
ožujak
travanj
svibanj
lipanj
srpanj
kolovoz
rujan
listopad
studeni
prosinac
Det kan hända att någon av er minns att jag för ungefär ett år sedan skrev en liten text om ”listopad”, oktober, lövfällningens månad och om hur underligt det är att ”listopad” på ukrainska istället betyder ”november”. Inte faller väl löven tidigare i Kroatien än i Ukraina, undrade jag då pudelklokt.
Och i juni förra året kunde jag inte låta bli att skriva något om ”lipanj”, lindens månad, när jag gick under de ymnigt blommande lindarna här. ”Lipanj” lärde jag mig i ett andetag, jag drog in ordet med lindblomdoften.
När jag skulle lära mig ”kolovoz” såg jag Glavni kolodvor (Centralstationen) framför mig och ”kola” betyder ”vagn”, kanske har månadsnamnet med hövagnar att göra. Fast det är bara en gissning. I alla fall har mitt år nu fått ett ankare i centralstationen här, om det är bra eller dåligt, vet jag inte.
I rujan är jag född. Det är ett roligt och kort och lite vilt namn och jag minns alla plakaten med ”Rujan Fest” från ja, just september. En månad att glädja sig över.
Jag tycker mycket om de slaviska månadsnamnen. De får året att rulla i en annan takt än den jag en gång uppfattade som självklar. Och glöm inte žužuladör, namnet på månaden juli i den resianska almanackan. Det både viskar och trumpetar ut sin sommar under Monte Canin!
Att flytta, att bo
27/1 -2012
Vad har ändrat sig sedan jag flyttade hit till detta sydslaviska land och började bo här i denna stad ”ensam” med en hund? Nej, jag är förstås inte ensam när jag lever med Londi, men det är ändå en skillnad mellan att leva med människor och att leva med en hund. Tiden blir till exempel annorlunda. Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension. Jag kan inte kommentera tidens gång med någon i de här rummen, för tillfälliga besökare kan inte betrakta tiden inifrån detta rum. Tiden här inne är ett rep tvinnat av ögonblick och evighet. Intervaller, skillnader mellan förr och nu eller då och då är sådant man kan tala med människor man delar någorlunda mycket med om.
Andra saker har naturligtvis också förändrats, men de var mer förutsägbara: Jag har nya människor omkring mig, jag har ett nytt arbete, jag har börjat treva mig in i ett nytt språk, jag har lärt mig hitta bland gatorna i en ny stad, luften är varmare, sommaren längre, Sverige ser annorlunda ut och svenskan låter på ett annat sätt, min vardag har blivit fler- eller mångspråkig: under en vanlig dag använder jag fyra eller fem språk och det är lustigt hur självklart detta tillstånd nu ter sig.
Och just för att jag lever som ensam människa med en hund och därför inte rör mig så där modernt hit och dit genom luften, så har avståndet till det gamla landet blivit ganska långt både i tid och rum. Det ligger långt bort och det tar lång tid att ta sig dit. Andra länder ligger närmare på ett mycket påtagligt sätt. Slovenien ligger bara två timmar med tåg härifrån, eller egentligen bara en, men då kommer jag bara till Dobova, gränsstationen. Italien eller Trieste kan jag nå på fem-sex timmar, har jag nyligen förstått, och detta trots att tågen slutat korsa den slovensk-italienska gränsen. Ja, för till mina övriga omoderniteter hör också detta att jag inte har något körkort och med hund i ett land, där hundar inte får åka inrikeståg eller landsvägsbussar och bara nätt och jämt – och ibland inte det heller – spårvagn eller buss inom stadens gränser, är detta något av ett inverterat men nog så äventyrligt äventyr. Ja, också det här att inte kunna röra sig riktigt fritt kan vara intressant och ge oväntade öppningar för möten. Under mina tågresor (till andra länder) måste jag ofta be om hjälp, eftersom Londi har svårt för att gå ner för branta tågtrappor. Fast jag har i och för sig lärt mig ett sätt att hasa nerför trappstegen på ändan med henne i famnen, men det är ett akrobatnummer som både Londi och jag gärna undviker.
Genom allt detta nya har mitt liv förstås blivit längre, längre på bredden om man så vill.
Och ja, jag trivs här. Det är bara mitt arbetes tidsbegränsning som stör mig. Det är svårt att sätta ner foten helt om man vet att foten kanske snart (om något eller några år) inte får vara på just denna plätt på jorden. (Jag talar alltså inte om döden – det hade jag kunnat, men det är inte det jag gör just nu.)
Contovello – ett tolkningsförsök
26/1 -2012
För inte så länge sedan visade jag en dikt av den triestinske poeten Umberto Saba här. Under dagarna som gått sedan dess har jag då och då knåpat med en tolkning till svenskan av dikten. Nu tänkte jag visa den. Vill ni får ni gärna komma med förbättringsförslag. Jag ser några svaga punkter i mitt försök. Här kommer först originalet:
Contovello
Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.
Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.
Contovello
En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.
Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.
Fonte Gaia
25/1 -2012
Vid den övre ”kanten” av Piazza del Campo i Siena finns Jacopo della Quercias vackra fontän ”Fonte Gaia”. Den håller ett litet vattenrike i sina marmorarmar och är en pärlande överraskning mitt i Sienas torra rödbrunhet. Det finns så lite vatten i och kring staden, ingen flod ringlar sig runt den och ingen sjö skimrar bland kullarna nedanför. Siena ligger högt och fukt och väta når inte dit upp. Siena är i all sin skönhet en stad av törst och torka. Därför ger vattnet i Fonte Gaias vita marmorkar en sådan friskhet och klarhet åt sinnena. Till och med mitt i vintern kan man få för sig att söka fuktsvalka där. Fabeldjuren ligger loja och låter vattnet rinna över tunga och läppar och från tassarnas päls pärlar klara droppar medan duvorna som ju är levande på riktigt har gjort fontänen till medelpunkten i sin värld.
Ur den här vinkeln är Fonte Gaia en marmormur som omsluter en osynlig hemlighet:
