Kommentarer på: Sedan finns det aldrig mera något universum…

Av: Gunnar Strandberg

Gunnar Strandberg — Thu, 15 Dec 2011 10:23:55 +0000

Bengt, förstår precis. Intressant med språkingången på problemet, också!

Och så associerar jag till Odysséen och tänker att Polyfemos och hans polare egentligen var mer dumma än Odyssevs var listig…

”Ingen har stuckit ut mitt öga!” – eh, nja, det låter ju LITE galet, min käre Polyfemos.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Thu, 15 Dec 2011 10:12:54 +0000

@Gunnar S. Du har rätt. Ursprungligen skrev jag kommentaren i en diskussion om ”liv i universum.” (Litet gymnasial måste man få vara.)

”Vad menar du med ingenting?” – se där en existentiell fråga så god som någon. ”Ingenting” kanske är en oxymoron – i och med att man säger eller tänker det så finns det ju och då är det någonting.

Om ni förstår vad jag menar…

Av: Gunnar Strandberg

Gunnar Strandberg — Thu, 15 Dec 2011 08:39:56 +0000

Bengt, ordet ingenting är i sig en villfarelse, ett felslut, menar jag. Kanske menar du inget organiskt liv? Eller vad menar du med ingenting?

Av: Gabrielle B

Gabrielle B — Wed, 14 Dec 2011 19:07:14 +0000

”Is there Life on Mars?”. Inte mycket till tröst där. Men det finns säkert de som tänker sig sju hangarfartyg, en flygflotta och artificiella floder samt glashusbaser där; allt för ytterligare realisering av utvecklingstanken.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Wed, 14 Dec 2011 18:09:07 +0000

”De oändliga rymdernas tystnad skrämmer mig.” (Pascal)

Så känns det när man en natt på balkongen stirrar ut i ”rymdens hemska hål.” Den kosmiska ensamheten slår mig med full kraft, vissheten att vi bara är ett unikt kosmiskt misstag och att det finns ingenting, absolut ingenting, därute. Sedan får astronomer och fysiker komma med vilka sannolikhetskalkyler som helst – det finns ingenting där.

Distansen mellan människor känns obetydlig i jämförelse med detta.

(Ursprungligen en kommentar som jag gjorde 2010 på FransyskanHs blogg)

Det är mera skrämmande än tanken att universum kommer att försvinna en vacker (!) dag. Tycker jag och Pascal.

Av: Gabrielle B

Gabrielle B — Wed, 14 Dec 2011 14:57:08 +0000

Bodil, den där luckan…mot svindeln, förstår jag. För mig räcker då Vintergatan ute vid havet, eller norrskenet i februari i Lappland.

Och Lennart, jag förstår nog er båda, men ville mucka lite. Samt tror jag inte att Universum skiter i oss; det låter alldeles för aktivt. En oförklarlig organism, med maligna områden, är snarare min bild.

Av: Lennart Erling

Lennart Erling — Wed, 14 Dec 2011 10:46:18 +0000

Gabrielle,
Leopardi skrev mot upplysningstidens optimism och tro på vetenskapen och mot tanken att människan en gång för alla skulle behärska naturen. Han var lite pessimistisk på den punkten. Det är jag också. Jag förstår Bodils tankar, tror jag. Som människa får man vara glad om man kan fullfölja ett livslopp. För universum hjälper ingenting, det är som det är. Och, som någon sa, universum skiter i oss…

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 14 Dec 2011 07:00:32 +0000

Kanske ”intresserar” det inte mig heller, men jag berörs av det om jag låter tanken gå in i det och ibland liksom det öppnas en lucka som jag störtar ut genom bort bort i vilken riktning som helst, fast samtidigt ser jag det på ett annat sätt: ”Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?”

Av: Gabrielle B

Gabrielle B — Tue, 13 Dec 2011 21:57:35 +0000

Lennart,
”av ingen förklarad, av ingen begripen.”
är inte pessimism för mig. Tvärtom.

Och upplösningen är så långt borta att den inte intresserar mig ett smack. Trots att det var en vacker text, Bodil.

Av: Lennart Erling

Lennart Erling — Tue, 13 Dec 2011 19:55:24 +0000

Jag kan inte se annat än att radikala pessimister som Giacomo Leopardi har mycket att säga oss här:

”Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen.” ( i ”Vilda tuppens sång”, i Vilhelm Ekelunds översättning.)

Och:

”Nature herself is an impostor towards man, making his life lovable and endurable principally by means of imagination and deception.” (ur Thoughts ,”Pensieri”, Hesperus Press, 2002).