Månad: november 2011

En stund då dimman var bortlyft

Bodil Z

Nu har vi med några korta pauser levt inne i dimman i flera veckor. Dagen uppe på Veliki lovnik var ett stort fantastiskt guldhål i dimman och i förrgår tittade solen fram en stund och igår förmiddag såg vi de här glimtarna:


morgonstund med en liten guldtand åtminstone


solblänk i höghusrutor


blekblå himmel ett litet stycke från Branimirova tržnica där vi var och köpte honung


Londi letar i lövguldet

annars har det varit grått grått grått. Och någon verklig ändring är nog inte på väg. Nej, det är det inte. Idag ligger dimman som en tät schal som man inte kan skydda sig emot – den ger kyla, den ger fukt och den bommar för blickfältet.

En nallehistoria

Bodil Z 2 kommentarer

Nu har jag låtit den här höstens andraårsstudenter skriva om ett barndomsminne för jag vet att ett sådant ämne kan ge fina texter. Detta är en som jag tycker särskilt mycket om. Tack Helena!

Som barn hade jag en nallebjörn som jag tog med mig varthelst jag gick. Den hade inget fast namn men hette ömsom Ana, Tea, Marija, Karlo och Filip. Den bytte även kön. Ibland var den en hon och ibland en han. Eftersom den under största delen av tiden hette Ana, ska hon kallas så i uppsatsen. När jag för första gången såg teddybjörnen blev det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste båda att Ana skulle bli min bästa väninna. 

Men Ana var mycket gammal. Hon hade varit min mammas teddybjörn när hon var liten och hon var fylld med halm och spån. Flera gånger ville mina föräldrar köpa en annan nalle och kasta bort Ana  därför att hon inte gick att tvätta så bra. Ändå räddade jag henne. Från det ögonblick blev vi oskiljaktiga. Ana gick med mig på dagis, promenerade när jag promenerade, åt när jag åt och sov när jag sov, det vill säga hon ville aldrig sova.

Eftersom Ana var mycket ömtålig och hade många plåster på kroppen, måste jag ta väl hand om henne. Trots allt hände det en gång att jag inte hade varit tillräckligt försiktig och nallebjörnen skadades. Jag lekte i trädgården utanför huset med Ana och mina dockor. Plötsligt hörde jag ett skall och visste strax att det var grannens hund som kallades för Chipsi. Jag rafsade tag i Ana och började fly. Eftersom jag sprang för snabbt, tappade jag henne. Nallebjörnens huvud lossnade, föll av och började rulla runt i gräset. Utanför huset stod inte bara Chipsi men också en äldre pojke som alltid retades med mig och andra barn. Han såg hur Chipsi snappade åt sig huvudet och hur jag förgäves sprang efter hunden och försökte fånga den. Naturligtvis började han skratta och jag gråta. Efter några minuter hände något överraskande. Pojken grep hunden och befriade nallebjörnens huvud. Trots att Ana var räddad, kunde jag inte sluta gråta. Det gjorde jag först när jag kom hem och mamma sydde fast huvudet på Anas kropp. Då insåg jag att nallen var säkrare hemma. Från det ögonblicket satt teddybjörnen bara hemma i bokhyllan och lyssnade på mina berättelser och sagor.

Helena Dobrosavljević

Slottet i Brežice

Bodil Z 1 kommentar

Om man tar tåget från Zagreb och åker i nordvästlig riktning mot Slovenien så hamnar man efter en knapp timme (en kvart går åt till att vänta vid Dobovas gränsstation) i den lilla staden Brežice, men tåget stannar inte där utan man stiger antingen av i Dobova eller i Krško fem minuter åt den ena eller andra hållet.

Den lilla staden har både charm och skönhet men det är egentligen en enda byggnad, nämligen slottet, som sätter sin prägel på helheten.

Se här några höstliga slottsvyer:

Paul Celan: Nacht

Bodil Z 6 kommentarer

Under vissa morgnar när ingenting annat trycker på håller jag ett slags ”andaktsstund” för att rensa tankarna från slagg och bråte, för att få lite vidare blick. Den här morgonen har jag ägnat åt Paul Celans dikt ”Nacht” och sedan ha jag försökt att mejsla fram en svensk version. Jag visar er detta försök även om det finns ställen jag inte riktigt kommer överens med. Celan översätter jag nog så envist för att jag inte kan det.

Nacht

Kies und geröll. Und ein Scherbenton, dünn,
als Zuspruch der Stunde.

Augentausch, endlich, zur Unzeit:
bildbeständig,
verholzt
die Netzhaut –:
das Ewigkeitszeichen.

Denkbar:
droben, im Weltgestänge,
sterngleich,
das Rot zweier Münder.

Hörbar (vor Morgen?): ein Stein,
der den andern zum Ziel nahm.

°°–°°

Natt

Grus och stenrull. Och en skärvton, tunn,
som stundens uppmuntran.

Ögonbyte, omsider, i otid:
bildbeständig,
förvedad
näthinnan –:
evighetstecknet.

Tänkbart:
däruppe, i världsgallret,
stjärnlikt,
två munnars röda.

Hörbar (före morgonen?): en sten,
som tog den andra till måltavla.

Lite vardagsabsurdism

Bodil Z 8 kommentarer

Jag rättar uppsats efter uppsats och hamnar ibland i ett slags underligt limbo bestående av arbete, hastighet och envishet hårt ihopbuntade – fartblind och hemmablind i ett är jag. ”Nämen, har jag glömt tevattnet?”, far en tanke genom huvudets alla inre kuddar. Och högt säger jag: ”Torrkokar jag vattnet?” Och då väller skrattet upp ur mig, Londi som ligger på sitt ulltäcke under bordet fattar ingenting eller väljer att ignorera saken. ”Haha, torrkoka vattnet? Då är det allvar, eller hur?”, ropar jag obehärskat och närmast euforiskt till rummens väggar. Sedan måste jag till köks.