Ni som brukar komma hit vet att jag har en särskild svaghet för den lilla staden Omišalj på Krk. Liten, välskött utan något som helst pedanteri och liksom oantastlig för all grövre turism, vänd in mot sig själv sitter den där uppe på sin skogsklädda klippa och blickar ut över havet.
Här ville jag gärna leva…
Jag låter husväggarna tala till er i kvällssolen:
Och nu ser vi ner på havet med Omišaljs ögon, först under lugg och sedan med öppnare sikte:
