Minsk – Drömmarnas solstad

För drygt fyra år sedan läste jag Artur Klinaus hisnande (”atemberaubendes” skulle jag vilja säga) bok om Minsk. Jag hade köpt den i dess tyska översättning Minsk – Sonnenstadt der Träume under bokmässan i Leipzig i mars 2007, detta var den enda version som fanns i bokform på den tiden. Originalet fanns inte som bok.

Nu har det hänt stora saker här i Sverige och Klinaus bok har kommit ut i svensk språkdräkt på förlaget Ersatz med titeln Minsk – Drömmarnas solstad. Det är Lars Erik Blomqvist som gjort översättningen från ryskan och boken innehåller en rad fantastiska fotografier av författaren själv. Det rör sig om en mycket mera storslagen och påkostad utgåva än den tyska, som ändå var en dröm.

I Salongen våren 2007 skrev jag en text om den som började så här:

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: "Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären." Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok "Minsk – Sonnenstadt der Träume", "Minsk – drömmarnas solstad".

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) "Solstaden". Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.

Och här är hela texten.

Vid samma detta minskrusets tid skrev jag också två pausträdstexter om denna bok. Här är den ena och detta är den andra

Under bokmässan i Göteborg för några dagar sedan lyssnade jag på ett seminarium där Dmitri Plax samtalade med Artur Klinau om denna märkliga bok. Nej, jag kan inte återge samtalet för jag lyssnade bara helt egoistiskt för mitt eget nu. Men så här såg de i alla fall ut under några korta ögonblick av samtalet.