Mitt för Nationalteaterns entré befinner sig en skulpur av Ivan Meštrović, Zdenac života (Livets källa). Om ni vill se på dess helhet så finns den avbildad här strax nedanför i Prometej-inlägget. Men nu vill jag i stället visa några vackra detaljer:
Månad: september 2011
Prometeus – Prometej
Det är Prometeus-festival i Zagreb, höll jag på att säga, nej, det är teaterfestival, världsteaterfestival: Festival Svjetskog Kazališta. Igår var jag på Prometej av den belgiske allkonstnären Jan Fabre.
Som en helt privat förberedelse innan jag tog spårvagn nummer 13 och åkte till Nationalteatern läste jag Goethes Prometeus.
Prometheus
Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst!
Und übe, Knaben gleich,
Der Disteln köpft,
An Eichen dich und Bergeshöh’n!
Mußt mir meine Erde
Doch lassen steh’n,
Und meine Hütte,
Die du nicht gebaut,
Und meinen Herd,
Um dessen Glut
Du mich beneidest.
Ich kenne nichts Ärmeres
Unter der Sonn’ als euch Götter!
Ihr nähret kümmerlich
Von Opfersteuern
Und Gebetshauch
Eure Majestät
Und darbtet, wären
Nicht Kinder und Bettler
Hoffnungsvolle Toren.
Da ich ein Kind war,
Nicht wußte, wo aus, wo ein,
Kehrt’ ich mein verirrtes Auge
Zur Sonne, als wenn drüber wär
Ein Ohr zu hören meine Klage,
Ein Herz wie meins,
Sich des Bedrängten zu erbarmen.
Wer half mir
Wider der Titanen Übermut?
Wer rettete vom Tode mich,
Von Sklaverei?
Hast du’s nicht alles selbst vollendet,
Heilig glühend Herz?
Und glühtest, jung und gut,
Betrogen, Rettungsdank
Dem Schlafenden dadroben?
Ich dich ehren? Wofür?
Hast du die Schmerzen gelindert
Je des Beladenen?
Hast du die Tränen gestillet
Je des Geängsteten?
Hat nicht mich zum Manne geschmiedet
Die allmächtige Zeit
Und das ewige Schicksal,
Meine Herren und deine?
Wähntest du etwa,
Ich sollte das Leben hassen,
In Wüsten fliehn,
Weil nicht alle Knabenmorgen –
Blütenträume reiften?
Hier sitz’ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde,
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, weinen,
Genießen und zu freuen sich,
Und dein nicht zu achten,
Wie ich!
Och här något av det jag/vi såg under kvällen:
Lyrikvännen Nr 5/11
Det senaste numret av Lyrikvännen har just kommit ut. Så här presenterar Anna-Lina Brunell detta nummer:
Hur många är vi inte som först mött den tyska lyriken genom ”Wanderers Nachtlied”, den dikt av Goethe som inleds med det berömda ”Über allen Gipfeln / ist Ruh”. Jag minns den sällsamma pauseringen, fördröjningarna, som andrum. Och så raden om fåglarna: ”Die Vögelein schweigen im Walde.” De tiger, och skogen ljuder av tystnad.
Ja, ibland är tala bara silver. Ibland är språket otillräckligt, överflödigt, hjälplöst. Alice Kassius Eggers konstaterar att orden tar slut i mötet med döden – att döden, med Rainer Maria Rilkes ord, är för stark: ”Allt försvinner, pratas bort.” På samma sätt skriver Ingeborg Bachmann-översättaren Linda Östergaard om ordens banalitet, det våld som finns i att tolka, översätta, förstå. ”Vad är det jag för över, genom mina tankar, min kropp, mina fingertoppar?”
Europas 1900-talshistoria har slagit upp stora revor i det tyska språket, lämnat efter sig tomrum och tystnader av flera slag. Böcker har bränts och beslagtagits, människor har belagts med skrivförbud eller tystats ned för gott. Gertrud Kolmar, en av poeterna som presenteras i detta nummer, hann ge ut tre diktsamlingar innan hon deporterades till Auschwitz. Horst Samson hotades till livet i diktaturens Rumänien – i en dikt som vi publicerar på både tyska och svenska beskriver han orden såsom drabbade av en ohejdbar tumör. Numret inleds med en essä av Axel Englund som funnit traumatiska minnesspår i W.G. Sebalds dikter.
Många ville hävda att tyskan var ett förbrukat språk efter 1945. Men författarna fortsatte skriva. Vi publicerar ett urval av Oskar Pastiors absurdistiska språkexperiment, Friederike Mayröckers hänförande prosalyrik och Monika Rincks eklektiska dikter. Falska foreller sjunger, natten sprättas upp, spräckta naglar kraxar. Som Rincks översättare Cecilia Hansson skriver: ibland känns faktiskt det poetiska språkets möjligheter oändliga!
Bläddra gärna vidare i den andan och läs bland mycket annat nyöversatta dikter av Philip Levine, årets Poet Laureate i USA. Ann Lingebrandt har fördjupat sig i Gösta Ågrens senaste diktsamling och poeten Elise Ingvarsson berättar om ett starkt diktmöte. Författaren Elisabeth Hjorth bidrar med en nyskriven dikt om tragedin i Norge.
En annan röst har gått till vila. Poeten och översättaren Augustin Mannerheim gick bort i slutet av augusti, 96 år gammal, mitt under arbetet med detta nummer. Vi publicerar här två av hans sista Goethe-tolkningar.
°°
Jag är både glad och stolt över att Horst Samsons dikt RUMANIA BY NIGHT finns med i det här numret i original och översättning, en översättning jag ju diskuterade med er en hel del här. Och den diskussionen satte förstås spår i översättningen.
°°
PS I Salongen publiceras idag det avslutande avsnittet av den långa Musil-inspirerade essän.
Neuruppin – sommaren 2011
Dags igen för lite återblickar på sommaren som gick (fast här är den kvar ändå). I mitten av juli tillbringade Londi och jag två dagar i Neuruppin, Theodor Fontanes och Karl Friedrich Schinkels födelsestad. Hit kommer jag ofta för att gå i spår: Fontanes, Schinkels och till sist mina egna.
Staden fick ett uppsving på slutet av 1990-talet och runt sekelskiftet. Många byggnader restaurerades, ett stort hotell uppfördes till vissas irritation nere vid sjön och turister strömmade till. Nu pågår ett slags efterdyning. Man hade hoppats för mycket, lokaler står tomma, arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, är stor och det enda stället som verkar vara ekonomiskt riktigt framgångsrikt är en glassbar grundad av en napoletanare som tillbringar delar av vintern nere i sina hemtrakter.
Men kanske vänder vindarna igen. Staden är vacker, mycket är välskött, naturen omkring är härlig med lövskogar och rader av sjöar.
Blick mot klosterkyrkan nere vid sjön:
Vy från samma kyrka:
Ruppiner See sedd från en sydlig vinkel av staden:
Siechenstraße (?) med Londi som ”Gastgeberin des Bildes”:
Försök till analys av en belägenhet
Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.
Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.
Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.