Herta Müllers essäsamling Hunger och siden kom ut med minsta möjliga marginal i förhållande till bokmässan i Göteborg, det vill säga en dag i förväg.
Under bokmässedagarna hade Herta Müller ett digert program. Hon höll öppningstalet, medverkade vid två större seminarier med rubrikerna ”Språket som Heimat” och ”Minnet överger inte sanningen” förutom att hon deltog i ytterligare några evenemang. Jag besökte båda seminarierna och mitt bestående intryck av dessa är att hon liksom rörde sig fritt ovanför arrangemangen och talade om det hon just för ögonblicket ville oberoende av det för tillfället satta ämnet. Hon redogjorde glasklart för sitt förhållande till sina texter samtidigt som hon höll en humoristisk och cool distans både till sig själv och till hela ”uppdukningen” runt omkring. Med upphöjt lugn och en märkligt ljusstark glimt i ögat sa hon saker om tillvaron som kunde träffa hur djupt som helst hos lyssnaren. Jag minns särskilt det hon sa om hur vi kan uppleva befrielsen från det vi verkligen ville bli fria från som en förlust.
Jag kan inte låta bli att tro att hon ibland var lycklig i de här stunderna av skyddad uppmärksamhet.
°°
För att nu inte komma helt bort från Hunger och siden lägger jag in en länk här till den då ännu inte färdigkorrade inledningen till titelessän.