Julikväll i Brno

Nu när ringen är sluten kan jag börja röra mig fritt längs dess rand. Vi står på zagrebsk mark igen och det känns ”riskfritt” att låta tanken upprepa än den ena än den andra sträckan. Den första delen var en repetition av vinterns resa. Vi for genom Slovenien, först utmed Sava den där speciellt vackra sträckan. Vid Zidani most togs riktningen mot Maribor (i stället för mot Ljubljana) och sedan passerade vi Graz och efter fem och en halv timmes färd var vi i Wien eller rättare sagt i Wien Meidling som inte alls är Wien på riktigt. Där köpte jag, driven av en plötslig ingivelse, biljetter till Brno och någon timme senare satt vi på tåget igen. Tidigt på kvällen var vi framme och vi letade oss fram till hotellet där vi bott vid jul, Hotel Europa, som jag nu tillåter mig att rekommendera – trevligt och prisvärt, inte långt från centrum.

Kvällen tillbringade vi med flanerande och sittande i uteserveringar och jag märkte att jag förstod tjeckiska mycket bättre än någonsin, vilket i och för sig inte betyder att jag begrep särskilt mycket. Värmen tryckte på men det var lätt att hitta skugga i gränderna.

Här ser ni det stora centrala torget, Náměstí Svobody (Frihetstorget) från olika håll och dessutom också med Londi på:

Vi gick till det gamla rådhuset och in under valvet med den sägenomspunna lindormen och när vi kom ut igen betraktade jag även denna gång med förundran det slingrande mittersta tornet:

Katedralen såg nästan lika dystert värdig ut som vid vintertid, men inte riktigt för nu hade den sol på ryggen.

På morgonen när vi klev ut på stadens gator igen stod målet för resan nästan helt öppet: Vart skulle vi? Norrut.

Några Tonio Kröger-ögonblick

Den här sommaren har jag i några stunder glidit in i Thomas Mann eller kanske snarare i Tonio Kröger.


Holstentor en annan dag än den här nedan

Jag går över Lindenplatz strax utanför Holstentor en lite gråmulen kväll och letar med blicken efter Hans Hansens hus där och mina ögon är Tonios. Nej, jag finner det inte och försöker inte heller ”bestämma” vilket det skulle vara. Det slinker in bakom nuet och gömmer sig där. Växer det lindar vid Lindenplatz, funderar jag, men bryr mig inte om att kontrollera hur det verkligen är.

Jag går in i staden. Det duggregnar ljusgrått och milt och jag sätter mig under markisen till en uteservering och beställer ett glas Jever (och snuddar med tanken vid Storm och Schimmelreiter). Jag tittar ut över Obertrave – jag vet inte vad det namnet säger mig, men något är det – och tänker på Tonios återkomst till hemstaden efter tiden i München och på mitt eget besök i Vänersborg efter det första året i Zagreb. Att komma tillbaka på det där flyktiga sättet som inte riktigt menar allvar kan hota den inre jämvikten. Fast nu säger jag fel: det menar visst allvar, men det menar inte stanna. Och tanken löpte vidare: ”Imorgon åker jag till München – och sedan vidare”. Den korta frasen ”Ich bin doch kein Zigeuner im grünen Wagen” träder fram på minnesduken. Jag vet att jag vill färdas i gröna vagnar även om det kostar mig min ro.

Jag har inte Tonio Kröger här i mitt zagrebska hem, så kanske stämmer inte det här lilla jag säger så där helt med det som finns i boken. Ni som har den till hands får gärna föra mig från villovägarna, om nu inte villovägarna är de rättaste vägarna…

°°

En annan Tonio Kröger-slinga från pausträdet…