Nu handlar det om uppehålls- och arbetstillstånd här igen. I fredags hämtade jag några stämplade papper från ”fakulteten” och igår var jag på den centrala polisstationen på Petrinjska för att ta ytterligare ett steg i proceduren. Jag hade satt mig i sinnet att ta mig dit tidigt på morgonen, men gårdagens hetta gjorde att den sista Londi-promenaden inföll efter midnatt, så jag kom inte till Petrinjska förrän vid nio och då flimrade redan luften där det inte föll någon skugga.
Eftersom gatan är under ombyggnad blev den första utmaningen att hitta in i polishuset. När jag väl hittat "hålet från utsidan" gick jag länge längs vindlande korridorer och kom så småningom in i den stora hallen där mängder av människor köade enligt något intrikat system. Många blanka ansikten, många stämplade papper men ingen luftkonditionering och nästan ingen luft.
Efter en stunds håglöst stående vid utlänningsdiskarna 29 och 30 i en kö som svällde ut på bredden kom jag plötsligt oväntat fram till en av luckorna.
Jag räckte fram papper och pass och damen i luckan började bläddra och efter några ögonblick sa hon med ett närmast triumferande tonfall: ”Ni kommer en månad för sent, ni skulle ha varit här i slutet av juli, tillståndet har gått ut.” En kalldusch vill jag inte kalla det för i den tryckande svettiga luften hade det varit skönt med en sådan. Men en chock var det. Jag samlade mig och förnekade och förklarade att jag kommit i precis rätt tid och helt enligt hennes kollegas instruktioner. Detta sista försiggick på engelska via en ”tolk” ur kön. Efter en stunds hetsigt pratande hit och dit gav damen i luckan plötsligt med sig, men det betydde inte att det skulle bli lätt. ”Fyll i det här formuläret”, sa hon och höll upp ett fyrsidigt dokument fulladdat med frågor. ”Och sedan måste ni kopiera det och de övriga pappren och passet och så måste ni köpa en stämpel för 20 kuna.” Jag rafsade ihop pappershögen och gick ner för trapporna till ”stämpelavdelningen”, den kände jag till från förra gången:
Förvånansvärt lätt lyckades jag sedan köpa ett sådant där litet ”frimärke” som är en stämpel eller vad det nu är. Sedan ställde jag mig vid en av skrivpulpeterna vid väggen och gav mig in i dokumentets djungler. Först var det ganska normala frågor: namn, adress, födelseort och liknande. Sedan blev det mer och mer udda. Mina föräldrars förnamn skulle jag skriva. Barnens skolor – tror jag att det var. Det gick ju ännu an kanske, men sedan kom frågor som rörde ”fakta om personen på basis av vars status i Kroatien uppehållstillståndet efterfrågas”. Jag valde att inte fylla i det jag inte alls begrep och det blev massor med luckor så skrev jag under – lite sorglöst. När detta var gjort tog jag mig ut ur polishuset för att leta efter en kopieringsbyrå (eller vad det heter). Jag fann en tvärs över gatan och jag klev in i ett ganska svalt rum:
Tjejen i butiken kopierade med missmodig uppsyn mina papper och mitt pass. Det blev åtta kuna. Sedan var det bara att leta sig tillbaka till den stora hallen i polishuset och där närmare bestämt till šalter 29. ”Det här har gått alldeles för smidigt”, tänkte jag när jag intog min plats i kön. Jag försökte stå så att jag liksom var före mig själv åtminstone. Med en lätt hjärtklappning räckte jag fram papper, pass och ”frimärke”. ”Nu visar det sig att allt är fel”, tänkte jag, men nej, damen bläddrade hit och dit, ganska förnöjt till och med tycktes det. Jag frågade en man i kön om han talade engelska och det gjorde han. Han hjälpte mig sedan att förstå nästa uppmaning. Jag skulle gå ut i ett slags genomgångsrum där det fanns några plaststolar utmed väggen och där det stod en kaffeautomat. Där skulle jag sitta och vänta tills någon kallade på mig. Det kändes inte riktigt övertygande och verkligen inte lockande men jag följde ordern. Jag tog fram en bok och försökte förse mig med tålamod genom att läsa. Medan jag satt där hann jag läsa så gott som hela den lilla novellen ”Die Savanne” av Drago Jančar ur antologin ”Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien” som jag köpte på Leipziger Buchmesse för några år sedan. Min läsning var dock inte särskilt koncentrerad och gång på gång tänkte jag att jag befann mig på fel plats – på mer än ett sätt. Men miracolo!, en dörr öppnas och jag hör mitt namn ropas upp. Jag reser mig hastigt och kvinnan som ropat upp mig låter mig förstå att jag ska följa henne. Vi går in i en hiss och far två våningar upp – ”konstigt”, tänkte jag, ”de har ändrat både procedur och platser sedan i höstas, jag som trodde att jag visste hur det här går till.” Vi kommer till en korridor kantad av bruna dörrar som ser mycket avvisande ut. Sådana har jag sett förut men det här är en annan våning. Jag anvisas en stol utanför en av dörrarna. Min ledsagerska öppnar dörren och går in med mina papper och strax kommer hon ut igen, ler vänligt och säger ”Pause” på tyska, ”vielleicht fünfzehn Minuten Pause” och så går hon. Jag sitter där jag sitter och tittar på dörrarna längs korridoren:
Mitt framför mig har jag dörr 320, men det är inte ”min” dörr ska det visa sig så smånigom.
Jag läser färdigt ”Die Savanne”, den slutar ganska otäckt, men egentligen förstår jag inte riktigt vad jag har läst. En man frågar mig något på kroatiska som jag inte är säker på att jag förstår, men jag svarar ändå ”ne znam”, det kan inte vara fel. Några kineser kommer och försvinner. Sedan är det tomt i korridoren en lång stund. Tankarna far hit och dit i huvudet. ”Hur länge är egentligen ‘fünfzehn Minuten’ på en sådan här plats?” Det visar sig förstås att det är längre än femton minuter, men till sist blir jag insläppt, efter att jag ryckt i dörrhandtaget några gånger. Mannen som har hand om mina papper går igenom dem och ställer frågor om sådant som redan står skrivet där. Jag svarar att ”ja, jag arbetar fortfarande eller igen som svensklektor på Filozofski Fakultet och ja, jag bor fortfarande på Hvarska 10”. Jag får ett nytt papper som jag ska ta till en mera lokal polisstation – så småningom, nu är det för tidigt. Kanske kommer poliserna därifrån hem till mig eller så ringer de eller så skulle jag kanske gå dit någon gång före den 15 september. Och nej, jag kan inte få något nytt tillstånd förrän det gamla gått ut i slutet av september. ”Jaha”, säger jag och så frågar jag om det kostar 500 kuna igen. ”Ja, det kostar 500 kuna plus 50 kuna.”
I början av maj visade jag en dikt av den rumänientyske författaren Horst Samson här under pausträdet och efter det utspann sig ett långt samtal i kommentarspalten och en översättning till svenskan uppstod ur detta samtal, men vi kom aldrig till någon riktig slutpunkt (det gör man kanske aldrig när det gäller översättning av lyrik). Nu vill jag försöksvis lägga ut den svenska översättningen i den form jag tror mest på.
