Kommentarer på: En långrandig berättelse om ett besök på polisstationen

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 24 Aug 2011 22:00:08 +0000

I don’t think they did actually let me. I took most of the photos when nobody saw it (incredible but true – this is Croatia for you!). Yes, I saw the cross – this is… This line is so perfect!

Av: Draženka

Draženka — Wed, 24 Aug 2011 21:20:51 +0000

Bodil, I’m surprised they let you take pictures in there. And look at that cross, so much for the separation of church and state! That is Croatia for you 😉

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 23 Aug 2011 14:22:36 +0000

Tack för kommentarerna och associationsbanorna som ni visar här! Jo, Kafka tänkte jag också på i korridoren där. Tack speciellt för ”Asterix 12 Stordåd”, Mircea! Ja, den skulle jag gärna projicera på väggen vid nästa besök.

Naturligtvis är det inte bara vi utlänningar som trakasseras så här. Polisstationen på Petrinjska (och de lokala polisstationerna med för den delen) är en skräck för de flesta vanliga medborgare här. Jag har en väninna som bott i Zagreb i sex eller sju år, men hon kan inte få Zagreb godkänd som sin bostadsort, eftersom hon inte på egen hand ”kan mäta något i sin byggnad”, så hon står skriven på sin mors adress i en slavonsk småstad, vilket förorsakar en hel del krångel för henne varje gång hon ska göra nog ”byråkratiskt”. Hon skulle kunna lösa problemet genom att låtsas att hon bor i en lägenhet hos vänner i Zagreb, där inget behöver mätas i huset, men hon vägrar för hon vill inte bli tvingad att ljuga.

Som sagt var det här bara första steget i vandringen och jag har dessutom haft en väldig tur, eftersom jag inte kom hit ner någon dag senare. Då hade jag behövt åka tillbaka till Sverige och börja om hela den inledande processen där med advokater, apostille-stämplar, utdrag ur brottsregister och ambassadbesök och ett och annat mer.

Gunnar, jo jag brukar ibland kommentera den här företeelsen som en form av dold arbetslöshet, vilket väcker förstämning hos en del, egentligen hos mig också.

Av: Mircea Nitescu

Mircea Nitescu — Tue, 23 Aug 2011 13:44:12 +0000

Ha, Ha. Din berättelse låter nästan som plockad från en scen ur filmen ”Asterix 12 Stordåd”, trots att Din historia inte fick samma effektiva avslut. Filmen kom i mitten av 70 talet och denna scen bidrog till att den fick omedelbar (inofficiell) kultstatus i Östeuropa. Jag minns att min professor i kultursociologi tog risken och kommenterade filmen på ett seminarium och berättade bl a att han hade sett den även i Ungern och Jugoslavien och att det var lika långa köer till kassan där som hos oss i Rumänien. Slutsatsen sammanfattades i det något enigmatiska frasen ”det måste bero på något”, men vi krävde inte några ytterligare analyser då vi ansåg att han redan hade tagit en stor risk. Vi älskade denna filmscen för att den beskrev vår vardag och framförallt för att Asterix och Obelix till sist gav alla byråkratioffer upprättelse. Idag är det faktiskt mycket bättre i Östeuropa, men arvet efter kommunisterna uppenbarar sig fortfarande på ett eller annat sätt (usch! det känns olustigt att använda ordet ”bättre” i detta sammanhang, men det finns grader i helvetet). Israels folks ökenvandring tog 40 år. Det säger mycket. Den gamla generationen måste dö ut innan livet kan bli bättre på riktigt. Vi som kanske inte kommer ända fram till Kanaan får titta på Asterix under tiden vi ökenvandrar och fortsätta med att betrakta livet från sin komiska sida.

Scenen börjar på första länken och fortsätter en bit på den andra.
http://www.youtube.com/watch?v=_iIsGMmnLbE

http://www.youtube.com/watch?v=xLuLArn6v8U&feature=related

Av: Gabrielle B

Gabrielle B — Tue, 23 Aug 2011 13:28:29 +0000

Men sysselsättningsmanin är inte hela problemet. Folk verkar gilla att peka åt femton olika håll.
I en svensk vårdsituation kallas man från två dagars-nevrologen, till ETT efterbesök efter fem månader, EN sjuksköterska i förorten (för att det är billigare hyra där), en kurator på annan plats, och en kvartersläkare, samt ett nevrolog-rehab på ytterligare ett utkantssjukhus, där väntetiderna är typ tre till åtta månader. Och allt detta beror på nedskärningar, personalbrist och – ni vet – älsklingsordet ”effektivisering”. Tja, inte så effektivt för den som väntar, och ska åka i en radie runt stan på fem mil. Men nu är det snart över.

Pity the poor immigrant!

Av: Bengt O.

Bengt O. — Tue, 23 Aug 2011 10:34:11 +0000

Ja, Kafka är bara förnamnet som jag alltid brukar säga…

Kroatien är ju bara ett tuppfjät från medlemsskap i EU. Då borde väl en del av formaliteterna ang. uppehålls- och arbetstillstånd falla. Men tyvärr visar erfarenheter från tex Sverige och Österrike att myndigheterna är väldigt fiffiga på att hitta på ersättingsprocedurer som sysselsätter lika mycket folk. Minst.

Av: Marita

Marita — Tue, 23 Aug 2011 10:33:03 +0000

Usch, ja! Att få sina papper stämplade och tillstånd inklistrade är inte helt lätt. Hoppas du återhämtar dig! En scen ur en bok av Kafka är en träffande beskrivning.

I Spanien tog det mig närmare åtta månader att få mitt residenskort. Detta trots att den polischef som skulle fixa det hela läste engelska för mig. Möjligen nästa vecka, sa han varje vecka. ”Mañana” är en mycket vidsträckt tidsrymd. När jag väl fick det, tvingades jag lämna mina fingeravtryck på polisstationen, som om jag begått ett brott. Kanske såg de det så…

Av: Gunnar

Gunnar — Tue, 23 Aug 2011 08:43:04 +0000

Du kan ju alltid trösta dig med att människor som du håller hela regimenten av småbyråkrater i arbete… Du är en slags sysselsättningsåtgärd, i princip…

Av: Ingeburg Nilsson

Ingeburg Nilsson — Tue, 23 Aug 2011 08:09:30 +0000

Att du orkar ! Din utförliga beskrivning av dessa byråkratiska procedurer med eller utan luftkonditionering, med otrevliga eller ibland lite snällare anställda påminner mig om något av Kafka eller Uwe Tellkamps ”Der Turm”.

Av: Marlena

Marlena — Tue, 23 Aug 2011 08:03:00 +0000

Å, jag nästan tappar andan inför denna frustrerande upplevelse.