Mina grannar

När jag någon gång sent på eftermiddagen tittade ut genom mitt balkongrumsfönster härom dagen, såg det ut så här. Två gamla damer och en gammal man i samspråk på en bänk. När jag tittade ut två timmar senare var scenen i stort sett densamma. Enda märkbara skillnaden var att solstrålarnas riktning var lite snedare.

Utanför hissen ytterligare lite senare samma dag mötte jag en annan granne, en äldre herre med käpp. Han log och frågade artigt, ja, nästan galant, tyckte jag: ”Wie geht es Ihnen, meine Nachbarin?” Jag tackade och sa att allt var bra. I och för sig klarar jag detta på kroatiska nu, men jag kunde inte låta bli att bli lite förtjust över att han extra förberett den här frasen på tyska. Sedan är det något speciellt med uttrycket ”min granne” som tilltal. Det verkar vara ett slags formel i språket här, för en annan granne i huset brukar fråga: ”How are you today, my neighbour?” Så har jag aldrig sagt på svenska.

Till Sljeme

Igår var det en vandringsdag igen och det känns fortfarande i benen. Den här gången var det ”husberget” Medvednica vi tog oss an och vi, det var Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag. Vandringsvägarna ligger bekvämt inom räckhåll för zagrebborna, man kan gå rätt upp från Gornji grad, man kan åka spårvagn eller så kan man ta bilen till en ”parkeringsplats” strax intill spårvagnens ändhållplats.

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Buba och Londi tar täten:

Stora delar av vägen eller stigen gick genom bokskogar, som just befann sig i ögonblicket lövsprickningen. Draženka mellan de små svarta fyrbeningarna.

På väg mot Šumarev grob. Mellan Predrag och Londi anar ni en yogi i meditation bland löven.

Blick ner mot staden:

En bok som hastigt klätt sig i grönt före alla andra.

Nere vid utgångspunkten stod spårvagnen med sin chaufför i solgasset och väntade på de återvändande.

PS Nyinlyft spårvagnsbild:

Katthuset

Varje morgon vid halvsjutiden ungefär ger vi oss ut på vår morgonpromenad, Londi och jag. En av våra rundor följer den lilla gatan Čiovska. Där finns en särskilt spännande punkt: Katthuset. Om man kastar en flyktig blick på huset ser det helt normalt ut, men tittar man lite noggrannare, upptäcker man att tegelpannor fattas, att växtligheten i trädgården lever sitt eget vilda liv och att det finns stora sprickor i husväggarna. Sedan en tid vet jag att det inte bor några människor i huset, men att trädgården och trappan till ingången är katternas rike och de har också skyddsänglar som varje dag skjuter in ny mat under staketet eller grinden. Några av katterna verkar härska över trappområdet:

Andra smyger omkring ute i trädgårdens gröna virrvarr:

När jag tittar in över staketet känns det ibland som att slå upp en sida i en riktigt fin gammal sagobok. Och är inte törnroshäcken på väg att växa sig hög?

Londi och Oskar

Londi har många vänner här i Zagreb – under pausträdet har ni träffat Buba, Hay och Emo och några till – och en av dem hon träffade bland de allra första var Oskar. Han bor någonstans i närheten av Trg kralja Tomislava, kung Tomislavs torg. Ibland funderar jag på om han inte är en reinkarnation av kung Tomislav, i alla fall är han en kung bland labradorer. Men Londi, som drottning, håller honom ganska kort, fast jag anar att hon gillar honom.

Bilder från en träff:

Att bo i världen

Efter en förlängd förmiddag av idogt rättande, begav jag mig tillsammans med Londi upp till Gornji grad någon gång fram på eftermiddagen. Vi slog oss ner i ett ganska folktomt kafé vid Tkalčićeva för jag tänkte läsa och förbereda en recension. Jag beställde mitt kaffe och försjönk i min bok och Londi la sig ner bredvid mig efter att ha gått ett varv bland de få gästerna.

Den sista essän i Att bo i världen (översatt av Vibeke Emond och Gunnel Mittelman) av Natalia Ginzburg heter ”Porträtt av en författare” (Jag läser den på svenska eftersom det just är denna svenska version jag ska skriva om.) och den slutar så här:

Han tänker att han aldrig har gjort något annat än staplat misstag på misstag. Att han har varit dum. Han har också ställt sig många dumma frågor. Han har frågat sig själv om det för honom var plikt eller nöje att skriva. Dumt. Det var varken det ena eller det andra. I de bästa stunderna var det, och är det, för honom som att bo i världen.

Blick åt det ena hållet från vårt bord:

Och åt det andra:

Promenad tillbaka genom Tomislav Trg under blommande magnolior.

I fonden Glavni kolodvor och Tomislavstatyn. (Därifrån tog vi tvåans spårvagn hemåt.)