Att skala en clementin

Igår kväll kom min son Rudolf hit till Zagreb och vi satt och pratade till långt in på natten. Därför fick det bli sovmorgon den här dagen och en lång frukost. Som avslutning tog vi varsin clementin och när vi skalat dem upptäckte Rudolf att vi hade gjort varsin elefant av skalet. Så här:

Min är i och för sig lite mindre konturskarp än hans, men det är väl ändå ganska märkligt eller lustigt att skalen blev så lika. Kan man ärva sättet att skala en clementin? Hur gör ni, mina läsare, när ni skalar en clementin?

°°
PS Det finns en ny sydslavisk text i Salongen.

Den blomstertid…

… har redan varit här ett tag och snart har solen tvingat allt till överblom, men vackert är det i denna stund! Igår morse tog jag kameran med på Londis och min blomsterrunda i våra kvarter:

Londi vet hur man rullar sig bland gräs, maskrosor och tusensköna:

Skorstenen i Trbovlje

Jag har ännu inte blivit kvitt min skräckblandade förtjusning eller kanske snarare min förtjusningsblandade skräck över skorstenen i Trbovlje, som jag upplevde under resan fram och tillbaka mellan Zagreb och Ljubljana i slutet av februari. Den är för hög. Jag tog en bild i kvällsljus:

Visst anar man den förfärliga höjden redan genom ett sådant fotografi, men jag har hittat en mycket hemskare bild här. Den kan jag inte ha framme, utan den får ligga dold som länk för korta tillfälliga tittar. På något vis är den som teckningen av katten som sprack i Arosenius’ Kattresan. Som barn kunde jag inte titta på den mer än något kort ögonblick i taget, men samtidigt lockade den mig tillbaka om och om igen. Det gör Europas högsta skorsten också. Den är för hög; den är högre än allt i landskapet och ändå står den i ett bergslandskap. Jag blir knäsvag av att se den och måste strax titta bort, men sedan måste jag titta igen för att se om det verkligen kan vara sant.

En liten Jolin-utställning

Får jag bjuda in till en Einar Jolin-utställning i mikroformat? Ett urval av hans tavlor har nyligen ställts ut på Liljevalchs i Stockholm och nu befinner sig samma urval på Mjellby museum i Halmstad. Hit till Zagreb har två av målningarna från utställningen nått i vykortsform. Det är dem vi ska titta på. Först ”dam i svart” tänkte jag. Den tavlan har fått bli porten till utställningen:

En kvinnlig eller kanske snarare tintomarisk figur tittar rak genom duken på eller genom oss. Armarna ser lite målade ut men verkar ändå lätt kunna inta vissa poser. Man blir lite osäker på vem som är betraktaren, man själv eller denna ”dame”. Bäst att gå lite åt sidan och vila kanske.

Min utställnings andra bild heter ”På promenad” och inte ”Damen med hunden” som man kunde få för sig. Kanske finns det en fläkt av Kirchner här, fast bara en fläkt, för Kirchners linjer är nog hårdare, vassare och tyngre. Och nog känns det som en promenad man kunde vilja följa med på, parkens stora blågrönska, den friska luften som omger den lättrippande duon, blinkningen till betraktaren.

Tvätt

Vi stryker runt i kvarteren här i morgontimmen. Idag har jag tittat på tvätt, Londi har hittat bröd och annat gott i buskarna.

Det är något fridfullt över dessa lakan som hänger så här ute i det allmänna och samtidigt är det något utmanande med dem. De skulle ju hur lätt som helst kunna bli stulna, fast kanske ändå inte. Husen har många ögon. Jag minns en tid i Vänersborg, när det fanns en stor kosovoalbansk flyktingförläggning där; man sa att kosovoalbanerna stal tvätten från linorna i trädgårdarna…