Rudolf och jag har pratat mycket de här dagarna under våra stadsvandringar med Londi eller här hemma på Hvarska på kvällarna.
Igår kväll pratade vi om vad vi läser och strax innan vi gick och la oss plockade han fram ett anteckningsblad med citat av Charles Bukowski. Jag skrev av ett av dem:
”I think, though, that you have a bit of the coward in you."
”Yes, I do. A coward is a man who can forsee the future. A brave man is almost always without imagination.”
Det jag har lyckats med sämst här i mitt nya kroatiska liv är nog själva språkinlärningen: Min kroatiska var fram till för någon vecka sedan bara en oordnad samling lösa ord och småfraser. Jag skyllde hela tiden på att mitt arbete som svensklärare här tillsammans med alla mina sidoarbeten som översättare, frilansskribent och lärare i modern tysk litteratur tog för mycket av min tid och dessutom har jag ju Londi att sköta. Och så är min ålder inte till fördel för inlärning av ett helt nytt språk. Så sa jag, så tänkte jag, men för två veckor sedan bestämde mig för att åtminstone göra ett försök att skapa lite struktur i min ”minikroatiska”. Så nu tar jag en privatlektion i veckan. Min lärare är en av mina före detta svenskstudenter från hösterminen. Snart kommer hon hit för den tredje lektionen och jag sitter här och repeterar mina verb. Får jag bjuda er på verbet ”vara”? Infinitiven är ”biti” och det har jag tagit in, men till min förvåning finns det två typer av presens av detta verb, en för frågor eller för betoning. Så här ser det ut:
(ja) jesam
(ti) jesi
(on, ona, ono) jest
(mi) jesmo
(vi) jeste
(oni, one, ona) jesu
Och så finns det en rad presensformer för normalfallet:
(ja) sam
(ti) si
(on, ona, ono) je
(mi) smo
(vi) ste
(oni, one, ona) su
För att förtydliga detta ger jag några exempel:
Jesi li gladan/gladna? = Är du hungrig? (mask/fem)
Gladan/gladna sam. = Jag är hungrig. (mask/fem)
Ja sam gladan/gladna. = Jag är hungrig. (mask/fem)
Lite förklaringar: Orden inom parentes är personliga pronomina som man inte alltid behöver använda. Verbet får inte stå först och ”li” är en frågepartikel.
Morgonluften var sval efter nattens regn. Jag såg att träden mist en del av sin blomsterprakt och mindes hur vinden tjutit i fönsterspringorna kvällen innan, men här och där skummade det fortfarande i rosa och vitt.
Londi och jag tog en ny väg förbi urblåsta hus eller moderna ruiner. Vad kommer att hända här? Hur länge har husen stått och gapat så här? Och hur länge till ska de gapa?
Jag ser en förvillande verklighetstrogen graffiti-bil liksom tränga sig förbi ett hörn. Vi går närmare och avväpnar den dess verklighet:
Men vad betyder årtalet strax intill? 1312 står det väl?
Ja, och ”sedan gick vi hem”, som avslutningsformeln lydde i mina allra första skoluppsatser.
I dessa dagar har jag läst i den heliga Birgittas Uppenbarelser med min ena studentgrupp. Ibland häpnar vi över hennes bilder:
Den högfärdiga fjärilen
Guds son talade till sin brud: Var ej bekymrad för dessa människors högfärd – den skall få ett hastigt slut. Det finns ett slags flygfä som kallas fjäril. Den har breda vingar och liten kropp, vidare har den mångskiftande färger, och för det tredje flyger den högt i luften därför att den är så lätt. Men eftersom den är svag faller den snart nog ner på närmaste stock eller sten. Detta flygfä är en sinnebild av de högfärdiga, som har breda vingar och liten kropp, därför att deras sinne sväller av högfärd liksom en luftspänd blåsa. Och de tror sig ha allting av egen förtjänst och anser sig bättre och värdigare än andra, och de skulle utbreda sitt namn över hela världen, om de kunde. Men deras liv är kort som ett ögonblick, och därför faller de, när de minst anar. Vidare har de högfärdiga liksom fjärilen mångskiftande färger, ty de högfärdas över sin kroppsliga fägring och över gods och härkomst, och deras skick skiftar allt efter högfärdens ingivelser. Men när de dör är de icke annat än stoft. För det tredje: när de högfärdiga uppnått högmodets högsta trappsteg, då faller de svårt, i ett enda ögonblick – i döden.
Igår eftermiddag när det sista av torghandeln på Dolac packades ihop satt Rudolf, Londi och jag i ett av utekaféerna i ena kanten och drack varsin öl och åt våra burek från bageriet intill. Det är ju så att inget som helst ätbart serveras i kaféer och ölstugor här. Däremot går det bra att ta med sig mat och äta till drycken man beställer. Från vårt bord hade vi den här något aparta utsikten:
