Så förhåller det sig också andligen. Ty stundom händer det att ett människohjärta sväller och förhäver sig i övermod och otålighet. Men de goda och kloka förstår, att detta övermod jäser upp ur sinnets rastlöshet och kroppens oro, och de uthärdar tåligt de häftiga orden och väntar tills han talat slut, i vetskap om att efter storm kommer lugn och att tålamodets makt är större och starkare än den som övervinner befästa borgar, ty med den övervinner människan sig själv, vilket är svårast av allt. Men de som lätt tar vid sig av onda ord och ger igen med lika eller värre utan att besinna lönen för ett hedersamt tålamod eller ringheten i all världslig ära, de kommer i sitt sinnes oro och spänning alltför nära det bubblande ölkaret, när de låter sådana ord gå sig till hjärtat, vilka dock ej är annat än luft. Därför, när ni ser att någon har förlorat tålamodet, sätt då med Guds hjälp lås för er mun och låt er inte hindras i det goda verk ni påbörjat, blott för några häftiga ords skull. Utan ha fördrag med de ord ni fick höra – inom rimlighetens gräns – och låtsas som om ni aldrig hade hört dem, tills de som så vill får tillfälle att uppriktigt säga, vad de menar i sitt hjärta.

”Inom rimlighetens gräns” gillar jag.

Guds moder talade: När man brygger öl, då häver sig skummet häftigt och sjunker snart igen. Och de som står i närheten vet att denna jäsning beror på ölets inneboende kraft, och de väntar därför tills ölet är färdigbryggt och skummet har sjunkit. Men de som sticker näsan alltför nära hettan från ölkaret, dem går det så, att antingen nyser de häftigt eller också känner de yrsel i hjärnan och får svår huvudvärk.

Men det är märkligt att tänka sig en Gud som säger detta i hennes inre öra. För att hon ska få distans till den fåfängliga världen, där hon ju annars domderade runt rätt rejält…