Kommentarer på: Mina grannar

Av: Gabrielle B

Gabrielle B — Fri, 08 Apr 2011 15:27:39 +0000

Jag är beredd att vänstersvänga något i riktning mot Gunnar. Då låter det så här. Gerotranscendens är nog en fin sak, bara man får sova om natten. Och vad vet man om det om så där femton, tjugo år? Apropå världens tillstånd och makthanteringen av geografin, och den allmänna krassligheten, institutionellt och i ekonomiskt. Alltihop alltmer korrupt.

Jag tror jag ska stifta ett sällskap med utgångspunkt från Tunströms ”De heliga geograferna”.
Med på färden tillsammans med träden och floderna finner vi de sista dagarnas festprissar och goda gamla grannar.
http://www.pressyltaredux.com/2011/04/om-gudrun-vill-och-byxorna-haller/

Av: Marlena

Marlena — Thu, 07 Apr 2011 13:55:25 +0000

Hos dig, Gunnar, finns ”en säregen förening av elegans och grovkornighet, vemod och uppsluppenhet, inlevelse och distans”.
Orden är inte mina, men när jag såg dem, kom jag att tänka på ditt sätt att skriva.

Av: Gunnar

Gunnar — Thu, 07 Apr 2011 11:12:07 +0000

Tack, Marlena, jag gör mitt bästa! Jo, jag vet… 60 är det nya 40… och 110 är det nya 90 (på landsväg)…

Av: Marlena

Marlena — Thu, 07 Apr 2011 09:35:10 +0000

.. och till Gunnar: När du fyller 60, har du ännu ingen erfarenhet av vad ålderdom är. Du har knappt snuddat vid randen av den.
Försöker du reta upp alla seriösa kommenterare? Vore rätt likt dig! 😉

Av: Marlena

Marlena — Thu, 07 Apr 2011 09:30:48 +0000

Jag minns en vacker dikt som lästes vid någon av våra födelsedagsfester bland mina kolleger. Där förekom meningen ”Vi bär alla åldrar inom oss”. Och så är det. Vi gamla (?) stänger inga dörrar efter oss. Vi rör oss hemtamt mellan alla våra upplevda åldrar.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 07 Apr 2011 06:19:28 +0000

Gunnar,
den där ml-mangeln skulle jag inte se som något sanningsserum. Jag tror att åldrandets effekter kan se mycket olika ut hos olika människor. Visst finns det vissa generella ting som detta att det nog inte går att ”förmedla” åldrandets förvandlingar av människan till den som lever i ett annat stadium, men hur man själv lever i sitt åldrande är nog starkt färgat av ens karaktär, den grad av lidande man utsätts för, den omgivning man har eller tror sig ha. Och annat mera.

Jens Christian,
först tack, sedan det här med den unges fångenskap i sitt stadium: Är det ett skydd? Är det livets korthet som förbjuder ett alltför tidigt tittande över kanten? Eller är en dimension av ungdomen utanför tiden? Är man ”evigt ung” när man är ung?

Av: JCB

JCB — Wed, 06 Apr 2011 22:48:34 +0000

Bodil, det är en mycket vacker text. Och säkert alltigenom sann. Men man kan ju också vända på det. Den som är mycket ung är fången, utan att veta om det, i endast en tid. (Medan den som passerat de dörrar och trösklar du skriver om, rör sig i alla genomlevda tider samtidigt.) Det märkliga är att kulturen ofta insisterat på att den unges fångenskap ska kallas frihet.

Av: Gunnar

Gunnar — Wed, 06 Apr 2011 21:11:42 +0000

Ursäkta avvikande mening, men ”gerotranscendens” syns mig högpolerat skitprat. Jag kunde nästan bocka av motsatsen till vartenda ett av påståendena i det där PDF-dokumentet. När jag fyllt 60 i juni ska jag läsa igen om det på allvar, och sedan langa det genom den marxist-leninistiskt analytiska mangeln för att visa vilka disneyfilosofiska plattityder det är. So there.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 06 Apr 2011 16:28:13 +0000

Jag ska göra något "värre" än att ta över tråden. Jag ska citera mig själv (en ful ovana jag har). Någon gång i somras skrev jag bland annat det här om åldrandet: En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren. Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet? Lite dystrare än det här om gerotranscendens, men kanske ändå inte så dystert ändå, bara allvarligt. Egentligen var det blogginlägget ett slags kommentar till några dikter av Honorina Chitic: Om åldrandet - ett tänkt samtal med Honorina Chitic

Av: JCB

JCB — Wed, 06 Apr 2011 11:17:45 +0000

Tror ni inte att ”åldringshatet” bottnar i fantasilöshet? Unga människor kan eller vill inte leva sig in i de äldres erfarenheter…
Häromkvällen satt jag tillsammans med ett par i 70-års åldern på en hotellbar i Sthlm. Plötsligt märkte jag att de unga hippa i soffan mittemot oavbrutet satt och härmade oss. Vi talade tyska och det var förmodligen provocerande. Nu brydde jag mig inte om saken. Men ändå. Kolerikern inom mig ville gå fram och säga: ”Du där! Du har lyckats kamma ditt hår på det sätt som just det här dygnet betraktas som höjden av individualism. Det är mycket duktigt. Men de här människorna har levt i sjuttio år, arbetat, åstadkommit fantastiska saker…”
T.S. Eliot sa det vackrare: ”And youth is cruel, and has no remorse and smiles at situations which it cannot see.”
Ursäkta om detta blev långt. Vill ej heller ta över tråden.