En eller annan särskilt uppmärksam läsare – som inte bara läser dagens text utan skärskådar allt på den här sidan, också sådant som vetter åt ett teknikalitetshåll – har möjligen studsat till inför de besynnerliga länkar som på sista tiden dykt upp under ”pingar” längst ner på sidan. Det rör sig om en gammal historia, en man vid namn C.B. (jag skriver inte ut namnet för att inte locka hit honom) är sedan länge ute efter att misstänkliggöra Herta Müller och han tycker sig ha funnit ett lämpligt redskap i min blogg. Någon gång för ett par år sedan tog jag upp en sak ur en av hans texter här under pausträdet för att titta närmare på vad han hade att säga. Det visade sig vara mycket dunkelt formulerade ting och när jag sedan kom i diskussion med honom – något utspelade sig här i bloggen, men det mesta via mail – tog hans argument alltid slut, när jag började fråga efter konkreta fakta eller exempel rörande Herta Müllers föregivna samarbete med den rumänska underrättelsetjänsten. Han visste det, sa han. Året innan Herta Müller fick Nobelpriset försökte han – hur absurt det än låter – få mig att ”hindra” att hon skulle få det. Man undrar ibland vad människor (utanför Sverige?) har för föreställningar om hur det går till när Nobelpristagare väljs. Nå, numera använder han de här samtalen kring Herta Müller i min blogg som ett bevis på att åtminstone någon utanför hans krets en gång har lyssnat på honom och tagit honom på allvar. Efter ett par försök att förklara för honom att jag inte alls är på hans linje och att jag tvärtom håller Herta Müller och hennes verk högt (och dessutom just nu översätter en av hennes böcker), har jag bestämt mig för att inte tala med honom mera, men nu sipprar i stället de här länkarna in.
Strunta i att visa pingarna ett tag?
Tack för förslaget, Karin, men jag låter det nog stanna vid den här ”förklaringstexten”.
Herta Muller har blivit en nagel i ögat på många kommunistromantiker och det beror på att det inte går att säga emot henne. Hennes berättelser är som diamanter, både extremt vackra och extremt hårda. De bitter på alla material och alla östeuropéer och säkert även många människor från andra diktaturer, känner igen sig i hennes skildringar. Det innebär att hon övertygar på ett förträffligare sätt än alla politiker, samhällsanalytiker, debattörer och f d dissidenter som jobbar med att avslöja kommunismens rätta ansikte. För att Herta Muller är en konstnär utan någon politisk agenda som talar direkt till människornas hjärtan. Människorna i Östeuropa avgudar henne för att hon uttrycker det som alla kommunistoffer har tänkt säga och berätta men inte förmått. Och människor i den demokratiska delen av världen älskar henne för att hennes berättarkonst får även mycket trygga och fria människor att förstå det ofattbara.
Eftersom Herta Muller är oantastlig som författare, finns det bara ett sätt att angripa henne, den klassiska smutskastningen. I både Rumänien och Tyskland och kanske även i andra länder, finns det mängder av föredettingar som lägger massor av energi för att skada Herta Muller genom att antingen påstå att även hon hade varit securitateagent eller också att hon hade ”lämnat sitt folk mitt i diktaturen för ett bättre liv i Tyskland”.
Deras kamp mot Herta Muller blir dock bara en bekräftelse på hennes storhet. Anklagelser om samarbete med säkerhetstjänsten fungerar inte längre då allt går att kontrollera, även i Rumänien. Och det där om emigrationen är inget fungerande argument heller eftersom vittnesmålen från de miljontals människor som tvingades på flykt av kommunistdiktaturen gör att Herta Muller inte längre är ensam.
Det enda tråkiga med sådana diskussioner är att man tvingas fokusera på en massa trivial fakta både hit och dit och man glömmer, åtminstone för en liten stund, att det är den konstnärliga briljansen och den stilistiska kraften som gör författaren känd och älskad och inte författarens gärningar. Det är Hertas Mullers stilistiska finess och hennes fantastiska förmåga att tala direkt till människornas hjärtan, som gör att hon är älskad, men också fruktad. Hennes livsöde skulle annars ha varit detsamma som milliontals andra anonyma kommunistoffers.
Rättshaveristen som ”pingar” på Din blogg är ett viktigt vittne. Han vet inte själv att hans ihärdiga attacker utgör en bekräftelse på Herta Mullers vittnesmål och på Ditt fina arbete med att översätta hennes verk. Låt honom hänga kvar på Din blogg Bodil. Det får bli Din subtila hämnd.
Tack för din kommentar, Mircea. Jag tänker nog, som du säger, låta honom ”hänga kvar”, men jag ville ändå med det här inlägget för tydlighetens skull förklara vad det är som pågår i den här sidans underkant just nu.
För övrigt anklagade cg mig för inte så länge sedan för att ha raderat och ändrat i de två inlägg han nu länkar till. När jag nekade till detta och dessutom bad att få veta precis vad jag skulle ha ändrat, fick jag bara svepande formuleringar till svar.