Svaret på gåtan – Lječilište Brestovac

Kanske minns några av er den här bilden:

Eller den här texten från min första tid här och från mitt första och hittills enda ”besök” på berget Medvednica. Möjligen är det ingen av er som undrar längre över de här ruinerna, för hur länge orkar man undra man över något som egentligen inte angår en, något som inte är en del av ens liv. Jag hade själv nästan slutat fundera över saken, men så nämnde jag det i ett samtal med Draženka härom dagen. Hon visste först inte vad jag pratade om för ”moderna ruiner” på Medvednicas sluttning, men sedan började hon rota i saken och fann att det rörde sig om det som blivit kvar av ett sanatorium från början av 1900-talet som övergivits någon gång i mitten av århundradet. Det är alltså inte förstört av krig, utan hela det stora byggnadskomplexet har under årtionden av övergivenhet vittrat och vittrat för att slutstadiet bli en lekplats för idkare av graffiti och paint-ball. Så här fint såg det en gång ut:

Och här en ännu vackrare bild:

Och här finns en bloggtext om sanatoriet och dess historia. Den är visserligen på kroatiska, men några av er kan kanske det språket mer eller mindre och dessutom finns det rätt många bilder till texten.

Olaus Petris Domareregler

Tillåt mig att bläddra upp en ny sida i mitt lilla textkompendium Från Rökstenen till Strindberg. Detta bläddrande ingår i mina förberedelser och bland det som följer på den här sidan finns det en del som jag måste fundera igenom igen.

°°

ur Domareregler av Olaus Petri (1493-1552)

Allmennelighe ordsedher brukas offta för almenneligh lagh, huilka ock så lagh äro. Sådana som thesse äro:

Then ther går j borghan, han går j bettalan.
Hött är medh ingo bött.
Affwundzman skal icke witna.
Olagha fång är ofång.
Jngen kan wara domare vthi sijn eghen saak.
Effter ens mandz taal skal ingen dömas.
En ährelöös man bör icke witna.
Then ther slår han bryter.
Wold är icke landz rett.
Thet är icke alt sant som är sanno lijkt.
Thet är: thet man gerna seer, ther withnar man gerna widh.
Then icke haffuer koo, han böte medh krop.
Then ey haffuer soo, han böte medh koo.
Kend saak är så godh som witnat.
Giord gerning haffuer ingen wendning.
Ther en bryter medh, ther skal han bättra medh.
Okendom manne giffs icke witzord.

Lipovec grad

När vi gick längs stigen utmed Japetićs ryggar, såg vi på ett ställe en borgruin på ett berg några hundra meter nedanför oss. Jag undrade mycket över denna ruin och fotograferade och ställde frågor till mina medvandrare.

Hur kan livet en gång ha gestaltat sig här i denne enslighet?

Nu har Draženka kommit fram till att det måste vara ruinen av Lipovec grad, en borg som byggdes 1618. Höjden är 582 m.

Ni som är vana vid mig vet ju att jag är en ruinromantiker.

Blommor längs stigen

Jag tittar tillbaka lite på marken från lördagens härliga vandring på Japetić. Ur lövtäcket under bokarna stack överallt små gula ljus fram, primula-knippen (Primula vulgaris) så vackra, så friskt och starkt gula:

En blomma jag åtminstone trodde mig känna igen, var ett slags vildcyklamen, inte olik den ciclamino selvatico jag såg i Valle Brembana för några år sedan, fast kanske är detta något annat ändå…

På högre och trädlösa ställen växte ett slags ljung i stora eller små klungor:

Och blåsippor (Anemone hepatica) såg jag i sådana massor som jag jag aldrig tidigare sett. (Ja, det är samma bild som jag visade igår, för den blev bäst.)

Den i förra inlägget så omtalade julrosen (Helleborus) såg man också på många ställen:

Och detta tror jag är tibast (Daphne mezereum), eller vad säger ni?

Men vad är detta för en liten grönbladsblomma?

Vandring uppe på Japetić

Gårdagen gick helt och hållet i vandrandets tecken. Draženka, Predrag, Larisa och jag och Londi och Buba for iväg till Samobor tidigt på förmiddagen och sedan tillbringade vi hela dagen med att följa en vindlande stig utmed Japetićs ryggar. Mycket gick vi i bokskog (”bok” heter ”bukva” på kroatiska) men en hel del också på smala kammar med fri sikt långt ut över landskapet, säkert till Slovenien också. Bland markens bruna löv lyste blåsippor, primulor, vildcyklamen och mängder av andra blommande växter och utmed de högre belägna partierna av stigen växte en sorts ljung. Vårt ”mål” – fast egentligen var förstås själva vandringen sitt eget mål – var en liten ”fäbodsservering” (jag letar efter ett bättre ord), där vi köpte öl av ett märke som inte går att köpa i affärerna, ett öl baserat på bergsvatten. Till det åt vi våra medhavda smörgåsar, fast Predrag hämtade sig en tallrik soppa, för det fanns mat också. Och vi inhandlade alla varsin greblica – en typ av dessa underbara ostpajer som finns här – att äta när vi kom ner från berget. Det satt massor med folk på bänkarna under träden och från det ena bordet hördes hela tiden sång och gitarrmusik. Det var en myllrande glad stämning över det hela och Londi och Buba passade på att skaffa sig lite vid andra bord också. Stärka av vila, mat och dryck anträdde vi sedan återfärden och naturligtvis såg allting helt annorlunda ut från detta nya håll.

Bilderna jag tog i serveringen blev bara skräp, men här är några vyer från vandringen:

°°
PS I Salongen presenteras idag ytterligare ett sydslaviskt författarskap.

PPS Här kommer nu i alla fall en bild från den där "fäbodsserveringen":

Larisa, Predrag och jag – foto Draženka, vars blonda nacke syns ovan.