Om en vecka eller möjligen två (jag hindras just nu från det mesta av en elak förkylning) kommer råöversättningen av Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide att vara färdig. Sedan vidtar putsandet och frågandet och kontrollerandet och omskrivandet av svaga partier.
En av de sista essäerna handlar om zigenarnas situation i Rumänien, förr och nu. Essän är uppdelad i ett antal mindre avsnitt med var sina rubriker. Jag vill läsa ett av de kortaste för er som helhet:
Inte ens en höna
Varken de döda eller de överlevande från förintelselägren nämns i den officiella rumänska historieskrivningen. Kapitlet ”Järngardet”, den rumänska fascismen, ligger som en kollektiv minnesförlust över landet. Och det faktum att förintelselägren i Transnistrien stod under rumänsk ledning. När det gäller den saken är folk och regering eniga: Man går tigandets omväg, på frågor reagerar man aggressivt. Bara national-chauvinistiska tidningar talar gärna om det. I dem blir Antonescu rehabiliterad och gjord till den store rumänske hjälten. Antonescu dömdes 1945 till döden. Vid processen, när han tillfrågades om deportationen av zigenare och judar, sade han: ”I mitt hem blev inte ens en höna slaktad.”
Den boken kommer att bli en succé. Det är jag säker på redan nu!
Så vackert det ser ut på ditt skrivbord.
Krya på dig Bodil.
Tack Marlena,
jag gör mitt bästa för att inte göra något. Ja, det är ett vackert solljus här i balkongrummet om eftermiddagar och tidiga kvällar.
På tal om balkongrum, Anna har just fått en ny lägenhet med ett enormt balkongrum. Vi är båda helt euforiska.
Grattis! Balkongrum är en fin sak.