Ett kvarter ifrån ”de-Chirico-fasaden”, som jag visade i mitt förra inlägg, har någon eller kanske snarare några förverkligat sin dröm liksom på trots mot den trötta skavda verkligheten omkring. De har mitt i den omgivande slitna gråheten stoppat in en ny vit våning, vit rätt igenom som en sockerbit eller ett litet sommarmoln. På lösan sand? Kanske, men möjligen ändå inte. Betongstrukturerna eller järnbalkarna eller vad det nu är som håller upp hushelheten är kanske hållbara. Djärvt och utmanande ser det i alla fall ut.
Baksidan:
Framsidan:
