Idag föreslår jag att vi försjunker lite i dessa suggestiva bakverksnamn. Jag måste nog ta reda på vad ”piroške” kan vara.
Londi kan som väl är inte läsa, så hon blir inte ansatt av frestelser här.
Månad: januari 2011
Strövtåg i Kaptol
De senaste dagarna har jag haft besök från Berlin här i Zagreb och det har blivit många vandringar, särskilt i Gornji grad, den gamla Övre staden, delvis med för mig nya sträckningar. Och i förrgår kom plötsligt våren och tog bort snön, den lilla som fanns. I skyddade lägen kunde man stundtals gona sig i solvärmen och mössor, halsdukar och vantar blev i ett slag onödiga. Men det bästa var egentligen ljusets återkomst.
Den här fotopromenaden för genom Kaptol, Gornji grads religiösa halva, ett slags systerstad till Gradec som är den världsliga eller politiska motsvarigheten. Här är en vy över det stora marknadstorget Dolac med katedralens tornpar i fonden:
Vi följde Nova Ves – en av de gator som för upp mot bergen ovanför stad – genom stillsamma kvarter med små kyrkor eller kapell inströdda. Snart var vi uppe i en högre luft.
På nervägen stannade vi vid katedralen och njöt av byggnadens alla vackra detaljer och av stenens färg:
Framför katedralen finns en kolonn med en guldglänsande Mariastaty. Runt omkring ser det ganska småstadsaktigt ut och Medvednicas rygg bildar en stadig avskärmning mot norr:
När faller löven i den slaviska världen?
Jag kan nu tre månadsnamn på kroatiska: listopad, studeni och prosinac. Det är årets tre sista månader. Jag lär mig alltså namnen på månaderna undan för undan allteftersom jag upplever dem. ”Listopad” har satt myror i huvudet på mig, inte för det ordet egentligen betyder, utan för att på ukrainska samma ord används för ”november”: ”lystopád” i transkriberad form. Det ordet har jag kunnat sedan vi i Salongen arbetade med översättandet av en dikt av den ukrainska poeten Natalka Bilotserkivets, där ordet förekommer – till och med i suggestiv upprepning. Se här! Och vad betyder ”listopad” då? Ja, ungefär ”lövfällning”. ”Listopad” öppnar en rad andra ord och uttryck för mig: ”pada kiša” (det regnar/regnet faller), ”pada snijeg” (det snöar/snön faller) och så tidningsnamnen ”Jutarnji List” (Morgonbladet) och ”Večernji List” (Kvällsbladet). Men nu tillbaka till mitt problem: Hur har det blivit så att det är oktober som får vara lövfällningsmånad i Kroatien, medan det är november i Ukraina? Jag tror inte att löven faller tidigare här.
Ur ”Lögnen har korta ben – sanningen har inga”
Min översättning av Hunger und Seide har kommit ett stycke till och råöversättningen bör bli färdig till slutet av februari, om inget oförutsett inträffar. Här följer att avsnitt ur essän ”Lügen haben kurze Beine – die Wahrheit hat keine”:
Den skamligaste förbindelsen till förfalskandets hantverk hade i Rumänien (och kanske inte bara där) medicinen och rättsväsendet. Vid första ögonkastet hörde dessa inte till repressionsapparaten. Men läkare och advokater var dagligdags hantlangare åt polis och underrättelsetjänst. De erbjöd sitt yrkeskunnande som kryckor, när det handlade om att gå över lik utan att snubbla. De hjälpte de mäktiga att uppfinna brottslingar och att skyla över brott. På uppdrag förfalskade de levnadslopp och dödsorsaker. Polis och underrättelsetjänst lämnade sin önskelista till dem. På den stod ett slutresultat. Läkare och advokater fick välja vägen till detta resultat. De förfalskade med stor exakthet och skapade med klart omdöme en sannskyldig lögn. De levererade en förfalskning utan luckor, svart på vitt: Allt stämmer om man sätter det i relation till vartannat. Men sanningen når inte längre än till papprets kant. Om man sätter den i relation till det upplevda uppstår sprickan.
Journalister, som kommer från väst, vill vara noggranna. De letar efter sanningen, de bläddrar fram och tillbaka. De litar på pappret, det är de vana vid – de gör efterforskningar. De sätter samman det som står där svart på vitt med vartannat och det stämmer. De känner inte till det upplevda. Det uppstår ingen spricka.
Därför blir det så att chefen för rättsmedicinen i Timişoara, dr Milan Dressler, oförtröttligt fördelar sina rättsmedicinska urkunder över de döda från fattigkyrkogården i Timişoara bland västliga journalister. Ur dokumenten framgår det, att de döda som hittades i massgraven där i december 1989 inte blivit torterade och nedgrävda av Securitate under revolutionen, utan att de dött redan flera dagar tidigare. Spåren på kropparna sägs komma från obduktionen.
Medresenärer
Londi och jag lämnade Brno en förmiddag någon dag före nyårsafton. Tåget Brno-Wien Meidling var knappt halvfullt och vi delade kupé med ett par från Moskva som såg ut att vara i fyrtioårsåldern, hon kanske något yngre och han möjligen något äldre. Snart utspann sig ett samtal mellan henne och mig. Hon klappade Londi och visade mig bilder på sin gråa katt i telefonen. Den var hemma i Moskva hos hennes mamma, fick jag veta. Sedan pratade vi om vintrar och somrar, om förra vintern, då jag åkt skidor från takkanten i Vänersborg och om förra sommaren med alla bränderna i Ryssland månad efter månad. Luften hade haft en hemsk färg och den hade släppt ifrån sig en äckelframkallande stank hela sommaren. Elden bet sig också så småningom fast i… torf, berättade min ryska samtalspartner. Det låter som ”torv”, tänkte jag. Vi beskrev fram och tillbaka för att försäkra oss om att vi menade samma sak – vi talade alltså engelska – och mannen som just hade en viktig roll inom torvbrytningen i Ryssland, så förstod jag det i alla fall, ingrep till sist, men gav sedan skrattande upp. Fast hon och jag bestämde att ”torf” och ”torv” var samma sak. De ryska myndigheterna hade för övrigt ingripit allldeles för sent och sedan vidtagit rent destruktiva åtgärder, så nu är de vidsträckta torvmossarna i centrala Ryssland dränkta i vatten för lång tid framöver. Hon ruskade på sitt blonda hår och skrattade lite. Jag log lite snett och tänkte på hur det kunde vara att leva innesluten i en illaluktande luft under en lång het sommar.
I Meidling skildes vi åt och Londi och jag fyllde den långa väntetiden där med promenader hit och dit och en del restaurangsittande blev det också. Men så var det dags att stiga på nästa tåg, det mot Zagreb. Också här var det gott om plats och vi delade kupé med en mor och en son i nedre tonåren. De var på väg hem till Maribor efter ett besök hos systern/mostern i Wien. Vi talade tyska. Det visade sig att den slovenska damen egentligen ursprungligen var från Kroatien, från den vackra barockstaden Varaždin, dit jag absolut måste åka någon gång. Hon berättade om Slovenien, om vackra platser, Ljubljana borde jag besöka, om den hårdnande ekonomin, om Maribor, vars industrier krympt ihop. Jag sa något om att jag trott att Slovenien var ganska rikt, kanske nästan som Österrike. Nej, verkligen inte som Österrike, men lite bättre än i Kroatien var ekonomin i alla fall. Hon log lite halvt uppgivet men började sedan prata lite om slovenskans speciella drag med sin dualis och sedan sa hon att i Maribor är slovenskan full av germanismer precis som den är full av italianismer i Koper. Vi skrattade lite åt några slovensktyska ord, som jag tyvärr inte minns. Tåget gungade fram, sonen sa något om Londi och sedan lutade vi oss alla tre (människor) mot huvudstöden och somnade så småningom. WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? pressade sig plöstligt en gnällig röst in i min sömnvärld. Framför mig satt en kraftigt berusad för att inte säga aspackad man med en halvlitersflaska Ožujsko i högsta hugg. Jag kastade en blick på hans byxor. De var blöta av öl eller kiss eller båda delar. Han skrek ut sin gnällande fråga i telefonen igen och igen och igen. BEI DER LARA? Och så igen: WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? E:et drogs ut på ett förfärligt nästan mardrömsaktigt sätt och själva upprepningen av frasen gjorde att det kröp utefter ryggraden på mig. Via speglingarna i fönstren – det hade hunnit mörkna ute – såg jag att mina slovenska medresenärer också vaknat. Vi kastade försiktiga signalblickar mot varandra. Mannen lutade sig fram emot mig och frågade vad jag hade emot honom. Jag teg. Då sträckte han sig efter Londi, som väl inte var helt förtjust, men ändå förhöll sig ganska vänlig. Han klappade henne och grep efter hennes hals, men den halsen griper man inte så lätt om. Jag satt stel och väntade på att det hela skulle upphöra. Så drog telefonmonologen igång igen: WO KÖNNEN WIR UNS TREEFFEN? BEI DER LARA? Plötsligt lystrade jag till vid ett för mig intressant tillägg. Han skulle av i Graz och vi befann oss strax utanför Graz. Tack! Kanske skulle det gå bra ändå. Jag fick frågan om inte jag också skulle gå av i Graz. Nej, jag ska längre. Mannen lutade sig framåt och gungade liksom inombords, flaskan lutade än hit än dit. Då och då grep han lite hårdare om den och höll den i höjd med mitt ansikte. Tåget saktade in och stannade till sist med en knarrning. Den fulle satt kvar. Min kvinnliga medresenär frågade honom försiktigt om han inte skulle av, vi var ju i Graz. Han suckade bara och stänkte lite öl omkring sig. Men så reste han sig. Och han föll inte framstupa över mig eller Londi utan han krängde sig ut ur kupén med flaskan klirrande mot dörrvredet. Vi såg lättade på varandra, vi tre människor, Londi hade somnat på golvet. Vi bytte några ord om agressiva fyllon och om att det egentligen säkert var synd om mannen, men vad kunde vi göra? Till slut började vi flamsa lite, vi var ju så lättade, om Ožujsko-flaskan; den måste ha kommit från tågets restaurangvagn, för inte dricker man väl kroatiskt öl i Österrike i vanliga fall? Men snart sov hela kupén och så fortsatte det till gränsen vid Spielfeld-Straß, där vi bytte lok och pratade lite om detta, vi undrade varför, men ingen hade något bra svar. Från gränsen var det inte långt till Maribor och där tog vi avsked och önskade varandra lycka.