Eko?

Under den här zagrebska vintern har jag inte så sällan förnummit lukter och luftdrag som jag känner igen från en helt annan period av mitt liv. När jag var tjugo eller strax över det bodde jag en tid i den lilla norditalienska staden Domodossola, som ligger i en dal nedanför Simplonpasset. Här i staden under Medvednica rör sig ibland samma vindar som där och luktstråken mellan husen här kan till förväxling påminna om dem där. Själva byggnaderna är helt andra, särskilt i mitt utkantskvarter, men bergen i fjärran markerar norr på ett liknande sätt. Och tittar jag på kartan, så ser jag att latituden är nästan densamma.


en glimt av Medvednica mellan huskropparna

En handduksresa

I somras under en resa längs den polska Östersjökusten köpte jag en handduk över den polska Östersjökusten. Ja, ni läste rätt. Det var i Rewal eller möjligen i Trzęsacz. Så här ser den ut:

Jag tänker på sommar, piroger och havsutblickar varje gång jag torkar mig på den och då och då reser jag i tanken utmed dess vägar och kustlinjer. Vi kom från Międzyzdroje (min mammas barndoms Misdroy) och som vi tyckte ”ända till” Kołobrzeg (Kolberg), men tittar jag på handduken, så ser jag att nästan allt finns kvar att upptäcka. Vi reste i och för sig också nedanför handdukskanten, men det är en annan historia.

Tittar jag lite längre österut mot mitten av handduken hittar jag namnen på två orter som finns inristade i min släkthistoria: Sławno och Polanów, fast jag känner dem som Schlawe och Pollnow. Dit vill jag också en gång – och inte bara på handduken.

Ocat

Vattnet i vattenledningarna här i Zagreb är väldigt kalkrikt, egentligen alldeles för kalkrikt – allt som kommer i beröring med vattnet blir vitt. Diskbänken är vitfläckig,vattenkastrullen drar gång på gång på sig en vit hinna. (Kanske håller min matstrupe på att förvandlas till ett stelt vitt rör?) Min hyresvärdinna har därför föreslagit mig att spola igenom tvättmaskinen åtminstone en gång i halvåret med… ”ja, vad heter det på något språk som främlingar talar…’aceto’, ja, jag är ju egentligen från Dalmatien och där talar man ibland italienska om sådant här”, sa hon. Jo, det är ett ord jag har i mitt förråd, svarade jag. Jag tittade lite senare in i ett av köksskåpen och fann där en stor till hälften fylld flaska med etiketten ”ocat”. Ja, det är ju förstås ättika det där ”ocat”… eller vinäger om man vill vara lite mondänare. Plötsligt slog det mig att ättika-aceto-ocat måste vara samma ord. Jag gick till Hellquists etymologiska ordbok och fann att det stämde. Här kan de intresserade läsa vidare.

”Arnes kiosk” i Zagreb

Detta är morgonen till en spännande dag. Idag ska min ena studentgrupp samtala om Karin Stensdotters debutroman Arnes kiosk och Karin, som är på besök här hos mig, ska själv vara med. Dessutom kommer ytterligare några inbjudna gäster.

I början av höstterminen funderade jag på vad jag skulle kunna låta mina studenter läsa för någon modern roman som förutom gestalter, händelseförlopp, tankar och stämningar skulle ge en så långt möjligt autentiskt bild av en tid och en plats i Sverige. Jag kom då att tänka på Karin Stensdotters Stockholmsromaner (ja, jag tycker jag kan kalla dem så), så jag talade lite med Karin och efter det lät jag studenterna utifrån några recensioner av romanerna välja mellan Arnes kiosk och Den gordiska soffan, eftersom Karin hade lovat att skicka en uppsättning av den roman valet föll på. Valet föll som ni redan sett på Arnes kiosk, men inte hur självklart som helst. Lika många ville läsa Den gordiska soffan, men eftersom en student varit sjuk när recensionerna delades ut fick de två grupperna tävla om den här studentens ”gunst” i ädel argumentationskamp. Och så föll då valet på en roman om en ung mans väg från en liten värld till en större och om denne mans förhållande till kärleken, vänskapen och konsten. Och om Stockholm, dess gator och parker, dess förorter och mondäna kvarter och dess sköna vattenblå omgivningar.

Så här börjar romanen:

Vi stod en bit ifrån varandra, mitt på golvet, då en svala flög in genom den trasiga rutan i ateljéfönstret. Victor tystnade mitt i en mening, och vi följde båda fågelns precis öglor över våra huvuden, upp och ner i ett par cirklar – som svalor flyger, och så ut igen, genom samma lilla öppning. Som om den hade gjort en daglig övning bara, som om detta stora rum var ett av de ställen den flög in i för att leka på, då och då, när det roade den.

Och detta skrev Merete Mazzarella om romanen, när den kom ut.