Nu har regnet kommit, men söndagen var ännu en härlig vårsolsdag. För första gången på länge begav vi oss ner till floden, Londi och jag.
Lerslätten och Sava låg där tjocka bredvid varandra i solljuset och världen kändes avlång och välmatad. Vi gick uppe på vallen, så att vi hade fri sikt åt alla håll och så att hundarna vid sina kojor i trädgårdarna nedanför kunde se oss och lockas till skall på skall på skall.
Efter en stund eller snarare ”eine Stunde” nådde vi Savas korvsjö Savica. Vi såg mer och mer vatten blänka mellan träden på den inre vallsidan.
Vi rann snabbt ner från vallen och in i vattenvärlden, där hundar av någon obegriplig anledning inte får bada, men vem ser om en hund tar ett dopp?
Vi sprang längs smala näs och tog oss över guppande spänger. Och Londi hann smita både ner i och upp ur vattnet flera gånger utan att något annat hände än det som händer när man badar.
Så lämnade vi sjökorven och klättrade upp på vallen igen. Där uppe blåste en kraftig varm vind rakt från söder. Den torkade Londis päls och fyllde oss med ett lätt rus. Övermodiga skuttade vi fram och Londi rullade sig gång på gång i det magra gräset.
