Hur det går med min kroatiska? Mja… Jag kan inte alls tala på riktigt, men jag samlar undan för undan på mig diverse ord, inte alltid av nyttoskäl utan lika gärna av rena ”lustskäl”. De lite sliriga orden med ”ljie” eller ”lije” eller andra glidningar eller väsningar lägger jag undan så gott det går för att i stället koncentrera mig på de där kraftiga och konturskarpa orden som faller som köttstycken mot en marmordisk. Jag har exempelvis fastnat för ”napon” i uttrycket ”visoki napon” (högspänning) som står skrivet på plåtskåpet strax intill stömbrytaren som jag brukar famla efter i mörkret (ljusintervallerna är ultrakorta i mitt trapphus) när jag ska försöka låsa upp min ytterdörr. ”Vuk” (varg) är ett snyggt ord och ”krava” (ko) sitter bra i munnen. Den massiva ”hälsningssläggan” ”Dobar dan” är ett nöje att slänga fram. Och så har vi det fantastiska ordet ”zakon” (lag). Det har jag ibland använt som tillhygge på spårvagnen, när någon börjat grumsa om att Londi inte borde få åka med. Existerar verkligen denna zakon? Vilken zakon lutar sig min herre emot? Oftast tappar angriparen lusten att hacka vidare, kanske för att världen plötsligt ter sig alltför obegriplig och snårig. Nyligen fick jag också – till min glädje – veta att om man drar lite på a:et i ”zakon”, så kan ordet betyda något i stil med ”coolt” eller ”sjysst”. Och vid sidan av att zakon-svaren på spårvagnen blir ännu bättre genom den här ”överbetydelsen”, så tänker jag mig att ”zaakon” är ett slags släkting till det svenska ”lagom” som ju också har med lag att göra; inte en väldigt nära släkting, men om så där en tvåhundra år ska man nog kunna bunta dem. Zaakon!