Inte långt från Brno strävar det vilda slottet Pernštejn från sin höjd mot himlen. Nå, vår färd dit blev, på grund av ett visst övermodigt i förhållningssätt gentemot den snattrande navigatorn, något längre:
men så småningom nådde vi ändå vårt mål, låt vara att allt det inre var stängt, men ”det bästa med slott är ju ändå utsidorna”:
Dessutom fann vi en klargörande skiss över hela komplexet:
Vi slank trots allt det stängda ut/in genom en öppen port som förde oss längs den ena yttermuren:
Där innanför ylade en jättelik – så lät det i alla fall på rösten – gårdvar som gjorde sin ensamma tjänst på borggården. Slottet blickade spöklikt dramatiskt ut över nejden:
Londi lyssnade skeptiskt på sin artfrändes råa stämma bakom den höga muren:
