Igår kväll satt jag länge här i balkongrummet och läste den medeltida balladen Herr Olof och älvorna i sextonhundratalsspråksdräkt. Jag har den i pärmarna till Kersin Ekmans Herrarna i skogen, som vi en gång samtalade så ivrigt om både här och i Salongen.
:
Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff rijder för bergie,
– drifwer dagg, faller rihm –
finner en dantz medh elfwer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Där dantzer elff och elfwemågh,
– drifwer dagg, faller rihm –
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
– drifwer dagg, faller rihm –
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
– drifwer dagg, faller rihm –
Min fästemö haar thet förbudit migh.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall mit bröllop stå."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
– drifwer dagg, faller rihm –
en olycke skall jagh ställe på tigh."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff snodde sin häst omkring,
– drifwer dagg, faller rihm –
siukdom och soth fölgde honom hem.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff reedh i sin moders gård,
– drifwer dagg, faller rihm –
vthe hans moder för honom ståer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"War wählkommen, kier sohnen min!
– drifwer dagg, faller rihm –
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
– drifwer dagg, faller rihm –
jagh stötte migh moth en eekegreen.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Min kiere syster, bädda min sängh!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere broder, hälle hästen i engh!
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Min kiere moder, borsta mitt håår!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere fader, giör migh en båhr!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Min kiere sohn, du sey ey så,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall ditt bröllop stå!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Jag greps igen av herr Olofs öde och satt en stund skräckslagen inför händelseförloppets oundviklighet. Hur värjer man sig emot mot ödets nycker? Nej, man värjer sig inte. Så jag vände på huvudets blad och följde i stället Kerstin Ekmans tankestigar kring balladen in ”skogskapitlet” i Divina Commedia och hit och dit till Walther von der Vogelweides Under der linden. Där stannade jag upp för en stund och sökte reda på Angelo Branduardis lindsång: Sotto il tiglio.
Tankarna gick sedan av sig själva – sådant händer lätt under en ensam vinterkväll – och stannade efter en stund vid Goethes Erlkönig. Också här griper något för människan opåverkbart med ens in i ett liv som dittills verkat skyddat, om inte av annat så av ungdom.
Jag läser balladen igen och snärjs mer och mer av de två återkommande raderna:
– drifwer dagg, faller rihm –
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Löffwegröen” blir till nattens ord som sedan far med mig in i drömmarna: "När skogen giörs löffwegröen". Kanske ryms det en trygghet i detta att träden blir gröna på nytt också efter vår död. Det är världens undergång som är den verkliga, den ofattbara fasan. När jag tänker i en sådan bana märker jag att jag inte bara är det här "Bodiljaget" utan att jag kanske lika mycket är en jordevarelse som ser Jorden som existensens mitt.
