Nyårsgrupp
31/12 -2010
Inspirerad av julleken på Pressylta försöker jag mig på en enklare variant, som får bli en nyårsaftonsfråga till Pausträdets läsare. Vad är detta för en ”nyårsgrupp”? (Låt er inte förvillas av den lilla rosa racketen!)
Gott Nytt År!
Jul i Brno
30/12 -2010
Londi och jag är tillbaka i Zagreb och medan Londi vilar under bordet ger jag mig på en liten återblick på vår moraviska julresa. Jag ”plockar” lite bland bilderna jag tog.
Katedralen, som är en viktig del av Brnos signalement, sticker upp sina mörka spiror i vinterhimlen.
Det här vackra huset kan jag tyvärr inte identifiera, men jag minns att det befinner sig ganska nära hotell ”Europa” där familjen Zalesky hade sitt europeiska basläger.
Det stora centrala torget Náměstí Svobody (Frihetstorget) påminner mig inte så lite om Zagrebs Trg Bana Jelačića.
Julmiddagen åt vi uppe i Myslivna (på tyska Jägerhaus):
Därifrån såg vi ner i ett glimmande ”Brno by night” med fästningen Špilberk som ”kronjuvel”.
God Jul – Sretan Božić
21/12 -2010
Ja, God Jul – Sretan Božić – då. Idag packar Londi och jag för morgondagens färd mot den moraviska huvudstaden, där vi ska fira en centraleuropeisk familjejul. Strax före nyår är vi här i Sigečica igen.
Staden i vinterskrud
20/12 -2010
Under den gångna helgen har Londi och jag gjort två besök i ”stan”. Spårvagnsfärderna gick komplikationsfritt alla fyra gångerna, kanske för att jag fått lite extra råg i ryggen efter ett samtal med en representant för djurskyddsföreningen Ruka nade, Hoppets hand. Jag fick bland annat veta att hundar visst får åka både spårvagn och buss vilken dag som helst i veckan, vad än folk påstår! Nåväl, mer om ”Ruka nade” en annan gång; vi tog fina promenader genom stadens inre delar de här dagarna, jag köpte lite julklappar och Londi fyndade i buskarna och runt marknadsstånden.
Nu ska ni få följa med på en liten vandring genom ett vintrigt Zagreb. Vi börjar i Donji grad vid Glavni kolodvor (Centralstationen) och ger oss ut i det stora vita på Tomislavov trg. Ni ser kung Tomislav rida mot den station som förstås inte fanns då han levde för över tusen år sedan, men lustigt nog råder det ett slags jämvikt mellan stationen och statyn. Båda är lika storslagna. (Det vita tältet mellan dem rymmer en tillfällig matmarknad med lokalt tillverkade varor som ost, korv, vin, sprit och honung.)
Här har Londi just hittat något ätbart i kanten av det stora torget. Vissa dagar är hon nästan självförsörjande.
Så har vi nått upp till den Övre staden, Gornji grad, och vi går ett stycke uppför Radićeva:
Vi viker av till vänster och går uppför trapporna mot Gradec. Där trappan slutar finns ett slags utsiktsterrass och därifrån tar jag en bild på katedralen ur en ”klassisk” vinkel:
För en gångs skull låter jag bli att fotografera Markuskyrkan – ni vet den där med det färgglada tegeltaket – vi går bara förbi och slinker sedan ner genom Kamenita vrata (Stenporten) och så går vi några steg längs Radićeva igen, fast lite högre upp, och viker sedan av åt höger och ilar kvickt nerför Mlinske stube (Mjölnartrappan) till Tkalčićeva och tar trapporna upp till parken strax ovanför. Där vänder jag kameran åt ett annat håll än jag brukar göra här. Jo, det är Gradec däruppe fast utan någon av de typiska silhuetterna:
Så lämnar vi parken och följer en smågata mot Kaptol och katedralen. Jag vrider kameraögat en aning ifrån själva kyrkobyggnaden och det blir så här:
Vi travar ner igen längs gator och torg mot Donji grad och avslutar med en skymningsvy från vår utgångspunkt. En man sitter tappert på en av parkens/torgets bänkar. Det är egentligen inte väder för ett sådant bänksittande, men han är mycket ung.
Zima
19/12 -2010
Nu har snön kommit hit till Zagreb också, inte mycket men då och då yr det till en stund. Med snön har det blivit lite varmare, kölden är inte längre så bitande utan liksom inlindad i det där pudriga vita. Jag prövar mina fraser och ord från tiden då den allra första snön föll här. ”Pada snijeg”, säger jag viktigt och pudelklokt och folk omkring mig bejakar detta, ”da, da”, det snöar. Någon gång tittar jag ut över snötäcket och säger tankfullt ”zima” och det går inte att förneka detta heller, visst är det vinter.
Londi och jag vintergår längs Vukovarska i den tidiga morgonstunden.
PS Salongen går till vintervila.
Herr Olof och älvorna
18/12 -2010
Igår kväll satt jag länge här i balkongrummet och läste den medeltida balladen Herr Olof och älvorna i sextonhundratalsspråksdräkt. Jag har den i pärmarna till Kersin Ekmans Herrarna i skogen, som vi en gång samtalade så ivrigt om både här och i Salongen.
:
Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff rijder för bergie,
– drifwer dagg, faller rihm –
finner en dantz medh elfwer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Där dantzer elff och elfwemågh,
– drifwer dagg, faller rihm –
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
– drifwer dagg, faller rihm –
”Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Jntet träder iagh dantz medh tigh!”
– drifwer dagg, faller rihm –
Min fästemö haar thet förbudit migh.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Jntet iagh will, eij heller iagh må,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall mit bröllop stå.”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Will tu intet tråda dantzen medh migh,
– drifwer dagg, faller rihm –
en olycke skall jagh ställe på tigh.”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff snodde sin häst omkring,
– drifwer dagg, faller rihm –
siukdom och soth fölgde honom hem.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff reedh i sin moders gård,
– drifwer dagg, faller rihm –
vthe hans moder för honom ståer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”War wählkommen, kier sohnen min!
– drifwer dagg, faller rihm –
Hwij ästu så bleek i blomme kind?”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Min fåhle war snabb och jagh war seen,
– drifwer dagg, faller rihm –
jagh stötte migh moth en eekegreen.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Min kiere syster, bädda min sängh!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere broder, hälle hästen i engh!
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Min kiere moder, borsta mitt håår!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere fader, giör migh en båhr!”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Min kiere sohn, du sey ey så,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall ditt bröllop stå!”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min.”
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Jag greps igen av herr Olofs öde och satt en stund skräckslagen inför händelseförloppets oundviklighet. Hur värjer man sig emot mot ödets nycker? Nej, man värjer sig inte. Så jag vände på huvudets blad och följde i stället Kerstin Ekmans tankestigar kring balladen in ”skogskapitlet” i Divina Commedia och hit och dit till Walther von der Vogelweides Under der linden. Där stannade jag upp för en stund och sökte reda på Angelo Branduardis lindsång: Sotto il tiglio.
Tankarna gick sedan av sig själva – sådant händer lätt under en ensam vinterkväll – och stannade efter en stund vid Goethes Erlkönig. Också här griper något för människan opåverkbart med ens in i ett liv som dittills verkat skyddat, om inte av annat så av ungdom.
Jag läser balladen igen och snärjs mer och mer av de två återkommande raderna:
– drifwer dagg, faller rihm –
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
”Löffwegröen” blir till nattens ord som sedan far med mig in i drömmarna: ”När skogen giörs löffwegröen”. Kanske ryms det en trygghet i detta att träden blir gröna på nytt också efter vår död. Det är världens undergång som är den verkliga, den ofattbara fasan. När jag tänker i en sådan bana märker jag att jag inte bara är det här ”Bodiljaget” utan att jag kanske lika mycket är en jordevarelse som ser Jorden som existensens mitt.
Targ, terg, trg, torg
17/12 -2010
För så där åtta-nio år sedan var jag tillsammans med min syster i Wrocław i Polen. Vi vandrade omkring runt det vackra Rynek och vi var på Ostrów Tumski (Dominsel på tyska), men jag hade också, för en väninnas räkning, fått i uppdrag att ta några bilder vid Nowy Targ (Neumarkt då Wrocław var Breslau). Jag minns att jag studsade till inför det sista ledet i namnet. Det lät ju nästan som ”torg”. Hur hängde detta ihop? Nå, jag släppte funderingen och tog inte reda på sambandet.
Men nu bor jag plötsligt i en stad där torgen heter något med ”trg”, Trg bana Jelačića till exempel eller Trg kralja Tomislava, och jag känner att det är dags att ta itu med det här ordet. Alltså har jag gått till Hellquists etymologiska ordbok och läst lite om ordet ”torg” där. Jag plockar lite ur texten” och ”halvciterar” utan att försöka få till de diakritiska tecknen:
Gammalt lån från fornryska ”torgu”. Fornslaviska ”trugu” som betyder ”marknadsplats”. Besläktat med albanska ”trege”, fornillyriska ”Tergeste” nutidens ”Trieste”.
Det lustiga är att ”torg” låter så väldigt svenskt och passar så perfekt in i språket med rimord som borg, korg och sorg. För övrigt har jag förstått det som att det kroatiska ”trg” har en äldre form ”terg”:
