Månad: november 2010

Sedan en liten tid har jag Thomas Nydahls Långsamhetens nej här hos mig i min zagrebska utkant. Jag läser den oregelbundet och gå in och ut i den som jag vill och det går bra, för allt ligger överst i den – eller innerst. Kanske är det en andaktsbok. Utsidan är vacker och jag har – på bilden – lagt en liten sten från en småväg som leder ner till Sava på den:

Jag vill denna morgon läsa fyra ställen ur boken här under pausträdet:

Varje morgon vaknar jag med känslan av att det är just idag det gäller. Som om varje dag vore startpunkten för något radikalt annorlunda. Jag hinner inte längre än till förmiddagskaffet för att den känslan ska vara helt borta, utsuddad, försvunnen.

°°

Vem som bär det yttersta ansvaret för buset på kultursidor lär man träta om långt efter att vi är döda. Poängen är att ingen bär ansvaret – varken det innersta eller det yttersta. I vår tid händer allting av sig självt. Ansvar är ett ord som det blir allt svårare att uttala eller ens stava till. Allting som sker ligger utanför och bortom den enskilda individen, friskrivningen och lättnaden är kollektiv och närmast av masspsykosens art.

°°

Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

°°

Jag sitter alldeles stilla. Jag rör mig inte. Omvärlden tolkar det som ett tecken på nihilism. För mig är det blott ett förberedelsearbete. Jag inväntar den rätta stunden.

.

PS Boken är utgiven av Tusculum Förlag.

För ungefär en månad sedan skrev jag en text om Oskar Pastior med anledning av upptäckten av hans koppling till Securitate och reaktionerna på detta. I förrgår dök det upp en ny kommentar till texten, en kommentar som jag fann så läsvärd och intressant att jag bad skribenten Mircea Nitescu om lov att få publicera kommentaren som enskilt inlägg. Jag tackar för tillåtelsen. Här följer Nitescus text (som delvis också anknyter till samtalet under mitt Pastior-inlägg):

Jag läser Andningsgunga sedan i augusti. Jag läser bara några sidor per dag och vissa kapitel återvänder jag till om och om igen. Den här boken har dragit in mig i sin värld och jag har, på ett för mig naturligt, självklart men även något märkligt vis, blivit en av bokens gestalter. Jag kommer också därifrån, från denna värld av barbari, hjärntvättning, misstänksamhet, svek och obeskrivlig ensamhet. Jag har också upplevt tvångsarbete och dräpande hunger, oändligt långa förhör varvade med oändligt långa perioder av isolering. Men jag har inte vågat berätta om det. Inte bara för att jag saknar Hertas förmåga att översätta det oöversättliga utan för att jag har systematiskt vägrat inse det, genom historien åtskilliga gånger bevisade faktum, att omänskligheten kan bli en livsstil och t o m en vetenskaplig ideologi. Jag känner dock nu att Hertas bok hjälper mig att börja fatta det ofattbara. Boken är en spegel som visar för mig den värld som jag så väl känner igen, men som jag har hållit ganska tyst om i många år. Och för Dig, som inte har upplevt fysiskt detta helvete, är Andningsgunga en oerhörd verklig bild av en oerhörd verklig känsla.

Det som händer kring boken är också mycket viktigt att meditera över. Oskar Pastiors namnteckning på ett avtal med Securitate, efter att ha passerat helvetets portar fram och tillbaka i många år, är ytterligare en del av den tragedi som både han och denna del av världen fick leva med. Avtalet ändrar inte hans dramatiska livshistoria och det påverkar inte heller hans vittnesmål och livsverk. Pastior var bara en av dem som inför bödeln till sist tappade fotfästet. Han var helt enkelt inte i stånd att återvända till helvetet en gång till. Om man sätter sig in i hans situation, då förstår man hans val. För dem som inte har skrivit på eller gjort avbön är han dock en svikare. De som har orkat stå emot hela vägen godtar inte några förklaringar. De har bevisat att det går att stå pall inför barbari och förtryck.

Det är därför Herta Müller inte kan förlåta. Efter döden tog hennes bäste vän sin vänskap tillbaka. Symboliskt blev detta kanske Securitates värsta hämnd på Herta Müller, men jag är övertygad att hon kommer att finna inspiration även i denna så tragiska historia. Pastiors minne kan komma att hamna på historiens sophög. Av orsaker som Thomas Nydahl så väl beskriver här, kan den västerländska intellektuella puritanismen välja att radera Pastiors minnesmärken. Andningsgunga kan dock ingen plocka bort från litteraturhistorien. Trots sveket blir denna bok en otrolig stark, varm och mänsklig plattform för två av världens ensammaste människor, Herta Müller och Oskar Pastior.

Mircea Nitescu / f d politisk fånge

Här i Kroatien är det helg idag – Alla helgons dag – och det står en mild, stilla morgon här utanför mitt balkongrumsfönster. Igår såg jag jättelika vita och gula krysantemer överallt, de såldes på torgen, de bars omkring utmed gatorna, lyftes in i bilar, kom ut ur hus i famnen på människor.

I Sverige har man väl just lämnat en halloweenhelg bakom sig. För att anknyta lite till Allhelgonahelgen vill jag nu läsa några rader ur Olga Tokarczuks senast till svenska översatta roman Styr din plog över de dödas ben:

Vinter får vi strax efter Allhelgonahelgen. Så är det här, hösten plockar in sina Redskap och leksaker, skakar ner löven – de behövs inte längre, sveper in dem under gränsposteringarna, drar loss färgen från gräset tills det blir grådaskigt och intetsägande. Sedan framträder allt i svartvitt: på de plöjda åkrarna faller snön.

–Styr din plog över de dödas ben – citerade jag för mig själv en rad av Blake – var det så den löd?

Jag stod i fönstret och betraktade naturens skyndsamma föranstaltningar, tills skymningen föll och vintern inledde sin parad i mörkret. På morgonen letade jag fram dunjackan, den röda från Goda Nyheten, samt några yllemössor.

Samurajens rutor täcktes av ett tunt lager frost, ännu ung, finmejslad och späd som kosmiskt mycelium. Två dagar efter Alla själars dag for jag in till stan för att hälsa på Goda Nyheten och köpa vinterstövlar. Från och med nu gällde det att vara beredd på det värsta. Himlen hängde lika lågt som den brukade vid den här årstiden. Ljusen på kyrkogårdarna hade ännu inte brunnit ner, jag såg genom staketet att små färgade lampor spred sitt flackande sken mitt på dagen, som om människorna med denna lilla usla låga ville ge stöd åt den i Skorpionen försvagade Solen. Pluto härskade nu över världen. Det gjorde mig sorgsen.

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och romanen är utgiven av Ariel Förlag.

PS I Salongen finns sedan igår en text om en annan av Tokarczuks romaner.