Vem bor här?

Naturområdet runt korvsjön Savica är mycket litet och kanske inte helt natur, men det är ändå ett slags oas, en egenhet. Runt om finns allehande fulheter: Savas enformiga lerslättskant, högspänningsledningar i flera riktningar, diverse stickspår med rostiga järnvägsvagnar och en fabrik som delvis tycks pulsera vidare i sitt fabriksliv, delvis verkar stå och vittra.

Bakom Savica, eller framför, det beror på var man har världens mitt, fick jag syn på något, när Londi och jag begav hemåt efter vandringen i våtmarken härom dagen. Intill fabriks- eller magasinsbyggnaderna såg jag en huslänga som verkade inrymma bostäder. Mellan de förvildade snåren kunde jag se fönster med tygförhängen, en och annan tänd lampa, paraboler och tvättlinor med tvättnypor. Det var nog tvättnyporna som till sist övertygade mig om att skjulen var bebodda. Vem bor här, tänkte jag.

När vi kom ut på vägen på andra sidan fabriksområdet, såg jag en grupp mycket bruna barn i olika åldrar med tunna och trasiga kläder kasta en säck med något i mellan sig under höga rop.

Glasfågeln

Sedan kanske ett år prenumrerar jag på något som heter Lyrikmail. Man får sig en dikt tillsänd fem dagar i veckan. Dikterna är på tyska och en gång i månaden (eller är det varannan månad?) kommer en medelhögtysk dikt både i original och på modern tyska. I förrgår kom den här lilla fågeldikten:

Gläserner Vogel

Ich bin ein Vogel
aus Samarkand.
Ob Kunstwerk
Oder Jahrmarktstand
Wer wollte
das ermessen.

Ich bin ein Vogel
Der nicht fliegt,
ein Vogel, den der Wind
nicht wiegt,
Man kann mich auch
nicht essen.

Ich bin ein Vogel
Der nicht singt,
ich bin ein Lied
das nie erklingt.
Mich hat ein Prinz
besessen.

Ich bin ein Vogel
aus Traum und Glas.
Ein Vogel-Scherz,
Ein Vogel-Spaß
Und heiteres
Vergessen.

Max Kruse (*1921)

Jag tycker om det som pärlar fram om vad glasfågeln är och inte är och jag gör på prov en liten översättning av den sista strofen:

Jag är en fågel
av dröm och glas.
Ett fågel-skämt,
Ett fågel-skoj
Och glädjefull
Förglömdhet.

Under dikten läser jag att Max Kruse var son till en bildhuggare och dockkonstnär och att han själv under en tid ägnade sig åt ”dockkonsten”, innan han gick över till skrivandet helt och hållet. I dikten här ser man kanske spår av denna dockkonst.


en annan fågel som inte flyger eller vaggas av vind, fast kanske får vindarna tag i den ibland…

Savica

Ja – när vi kom upp på vallens topp och vände blickarna bort från Sava och den enformiga lerslätten som kantar floden, såg vi en helt annan värld under oss, framför oss, en liten värld av öar med buskar och träd mellan vindlande vattendrag. Mellan öarna förde små broar och spänger. Vi smet in där, tassade över spängerna och prövade den mjuka marken med fötterna och gick längre och längre in bland buskarna och jag tänkte, att här kan ingen se oss, här är vi fria att vandra omkring. Efter en stund såg vi att den lilla vattenvärlden var kringränd av skorstenar, fabriksbyggnader och högspänningsledningar. Men den finns där trots sin omgivning. Hit kommer vi tillbaka.

Jag tror att vattnet heter Savica, lilla Sava, och att det är ett slags flodkrök som ”lossnat” från floden. Jag tycker jag minns något om korvsjöar från geografilektioner i skolan för länge sedan.

Österut längs Sava

Igår gick Londi och jag ner till Sava vid Most mladosti (ungdomsbron) och vandrade sedan österut längs floden. Jag kände ännu en gång att jag egentligen är en upptäcktsresande – en i det lilla formatet förvisso, men ändå – jag vill alltid bortom synfältets gräns, runt hörnet och till ”den andra sidan”.

Så vi gick och gick. Vi nådde det där stället där man inte kan följa floden längre – vi hade varit där förut och vänt. Plötsligt kommer vattnet från landsidan också, från en fabrik eller ett kraftverk eller vad det är:

Den här gången hittade vi en smal passage bland rucklen. Den tog vi oss igenom och klättrade så småningom upp på vallen igen och sedan släntrade vi ner mot floden på nytt. Ett slags vattenfall brusade högröstat och våldsamt vid sidan av oss.

Vi följde en liten väg utmed floden, som så småningom upphörde att dåna och blev till ett smidigt grått rullande band vid vår sida. Londi hittade pölar att dricka ur.

På andra sidan tornade något som såg ut som avfallsberg upp sig. Och vi såg människor som alla gick i en riktning. På vår sida var det tomt utom några gestalter runt en bil långt bort i fjärran.

Vi gick vidare och det ena var mer likt sig än det andra. Vi hade hamnat i ett slags grågrön oändlighet, men luften var mild, så det passade oss bra. Men så plötsligt fick vi lust att klättra upp på vallen igen, kanske för att se var i denna värld vi var:

Och där på andra sidan… (jag spar det här till imorgon.)

Samobor

Än har Londi och jag inte kommit till Samobor, men någon gång framöver ska vi dit. Som en liten försmak av staden vill jag visa en liten text med bilder till som jag fått lov att låna av en studenterna som läser svenska andra året här i Zagreb. Tack Ida!

°°

Min hemstad

Jag bor i Samobor, en liten stad kanske 20 km väster om Zagreb. Det finns cirka 30 000 invånare, fler om man räknar byarna runt Samobor. Det är en gammal stad som grundades på medeltiden, år 1242. Samobor ligger mellan flera berg, och det finns också många parker och gamla byggnader i staden.


kung Tomislavs torg

Torget är hjärtat av staden, och där finns många kaféer. Jag tror det stod i tidningen en gång att Samobors torg har det största antalet kaféer på en så liten yta i hela Kroatien. Vi har två stora kyrkor, den ena är församlingskyrka och den andra tillhör munkar.


gata i Samabor, i bakgrunden församlingskyrkan S:t Anastasia

Samobor är känd som en plats för dagsutflykter för Zagrebs invånare, och alla känner till kakan Samoborska kremšnita. Sedan 185 år nu, håller vi också en stor karneval varje år i februari. Det kallas Fašnik, och mottot är: "De dumma fånar sig varje dag, men de smarta bara på Fašnik."


Stari grad

Jag bor i utkanten av staden, på ett litet berg. Det tar mig en halvtimme till fots att komma hem från centrum. Det är ett vackert kvarter, och i närheten finns en stor skog, så jag går ofta dit för att promenera. Man kan också säga att det är ett "exklusivt" kvarter eftersom många rika människor bor där i sina stora moderna hus. Mina föräldrar hade tur och köpte vårt hus innan markpriserna ökade. Nu är det mycket dyrt att köpa mark där.


min gata

Mina föräldrar och jag har ett litet hus i två våningar. Jag bor på bottenvåningen och jag har min egen ingång och badrum, så jag får mycket privatliv. Mina föräldrar bor på första våningen, där finns köket och vardagsrummet. Alla våra grannar är mycket vänliga och snälla, och vi alla känner varandra, eftersom vi bor i en återvändsgränd med bara några stycken hus.

Allt som allt älskar jag verkligen att bo i Samobor, och jag älskar speciellt mitt kvarter. Jag skulle inte vilja flytta snart.

Ida Mauko

°°
PS I Salongen finns idag en ny översättarintervju.