Jag läser i ”Långsamhetens nej”

Sedan en liten tid har jag Thomas Nydahls Långsamhetens nej här hos mig i min zagrebska utkant. Jag läser den oregelbundet och gå in och ut i den som jag vill och det går bra, för allt ligger överst i den – eller innerst. Kanske är det en andaktsbok. Utsidan är vacker och jag har – på bilden – lagt en liten sten från en småväg som leder ner till Sava på den:

Jag vill denna morgon läsa fyra ställen ur boken här under pausträdet:

Varje morgon vaknar jag med känslan av att det är just idag det gäller. Som om varje dag vore startpunkten för något radikalt annorlunda. Jag hinner inte längre än till förmiddagskaffet för att den känslan ska vara helt borta, utsuddad, försvunnen.

°°

Vem som bär det yttersta ansvaret för buset på kultursidor lär man träta om långt efter att vi är döda. Poängen är att ingen bär ansvaret – varken det innersta eller det yttersta. I vår tid händer allting av sig självt. Ansvar är ett ord som det blir allt svårare att uttala eller ens stava till. Allting som sker ligger utanför och bortom den enskilda individen, friskrivningen och lättnaden är kollektiv och närmast av masspsykosens art.

°°

Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

°°

Jag sitter alldeles stilla. Jag rör mig inte. Omvärlden tolkar det som ett tecken på nihilism. För mig är det blott ett förberedelsearbete. Jag inväntar den rätta stunden.

.

PS Boken är utgiven av Tusculum Förlag.