Från Sava-vallen
30/11 -2010
Om man går utmed Sava-vallen och vänder blicken inåt mot stadens utlöpare, bort från floden, får man brokiga inblickar i en serie små världar. Man ser rester av hus från en lantlig tid:
Här finns rader av enkla, men så vitt jag förstår, mycket ändamålsenliga växthus, som ger staden närodlade grönsaker långt in i vintern:
Man tittar in i små gator som kantas av välskötta men lite nötta enfamiljshus med fruktträd och vinranksbersåer i trädgårdarna:
Här och där verkar tillfälligheter och eller tillfälliga nödvändigheter styra:
Ögat letar sig in på lantliga gårdsplaner bevakade av stora skällande hundar, som nog ofta har vad man kallar ett ”hundliv”:
Herta Müller om Ceauşescu
29/11 -2010
Herta Müller om Ceauşescu i Hunger und Seide:
.
Han försvann inte genom sin död. Hans fingeravtryck har blivit kvar överallt i landet som förstörda städer och byar, som skövlade landskap, som blodspår efter dem som sköts ned vid hans fall, som skräck under skalltaket hos dem som överlevde.
Vad jag fick med mig från marknaden
28/11 -2010
Natten till igår hade det blötsnöat, men under förmiddagen tog solens strålar bort att det vita från marken. Londi och jag gick till marknaden för att fylla på förråden, för vi har besök i dessa dagar. Här är en del av det jag inhandlade:
Blomkålen och rödlöken är från min favorittorggumma. Hon önskar mig alltid lycka när jag går och så tycker hon om Londi och så har hon bara några få saker på sin bänk. Igår hade hon fyra blomkålshuvuden, en hög med rödlök och ett fång med selleri.
Jag gick runt flera varv innan jag hittade någon som sålde den där speciella hemrökta osten, men så fann jag till min lättnad en liten gumma alldeles vid ingången (eller utgången) som hade några ostar och lite valnötter framför sig på bordet. Den osten skulle ni smaka på!
Jag gick till ett av kakstånden och köpte en pappersstrut med fina feta småkakor. Paprika och honung ville jag också ha. Paprikan här är så smakrik och intressant och honungen som säljs på torget är förstås hemgjord. Jag valde lind – lipa – den här gången. Till sist inhnadlade jag en flaska tomatsaft efter att först ha smakat på den. God! Och så började jag välja mellan burkarna med egentillverkad ajvar. Jag sa att jag ville att den skulle vara ”blagi”, det är ”mild”. Då tyckte försäljaren att jag skulle provsmaka. Han höll upp handen för att visa att jag skulle hålla handen med tumsidan upp, så att det bildades en liten skål mellan tumme och pekfinger. Där la han en rejäl klick som jag raskt slickade i mig. Ja, den ville jag ha! På handen fanns ett fettblänkande brandgult spår kvar.
°°
PS I Salongen finns nu ytterligare en översättarintervju.
Spår
27/11 -2010
När Londi och jag strövade omkring i Gradec härom dagen, började jag titta lite närmare på de vackra ”skyltarna” med namn på gator och torg. De är tvåspråkiga och minner om den habsburgska tiden här och tiden då Kroatien var en del av Österrike-Ungern. Jag ska visa er några av dem:
estetisk särskrivning?
här finns det anledning att titta på även plaketten under
delvis skymd bakom fönsterluckan, men det står nog Kamenita Vulicza Stein Gasse
här dyker en annan stavning av ”vulicza” upp: ”vulica”, eller finns det en betydelseförskjutning också?
Om jag har förstått saken rätt (men det har jag kanske inte) är ”vulicza” en äldre form av det moderna ordet ”ulica”.
Körsbärsrullen
26/11 -2010
Jag har i dagarna fått tre ”körsbärskakor” och tackar därför Lennart, Gunnar och Karin ödmjukast. Jag visar också den medskickade kakbilden:
Och så läser jag upp reglerna och nu börjar det allt klia lite i kedjebrevs-ni-vet-var:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Vill jag svara på frågan om böckerna? Nej, fast jag kan göra det ändå och sedan ändrar jag mig och lägger tills den dag då jag inte läser något mer:
Il giardino dei Finzi-Contini Giorgio Bassani
Faust I Johann Wolfgang Goethe
Der König verneigt sich und tötet Herta Müller
Eller något annat av dessa författare eller något av några andra författare: Grindstolpe Berättelser av Tage Aurell, Törst av Adam Zagajewski, Casa d’altri av Silvio D’Arzo, allt möjligt av Else Lasker-Schüler, Theodor Fontane, Hjalmar Gullberg, Olga Tokarczuk, Italo Svevo, Edith Södergran… eller Claudio Magris eller någon helt annan.
Och så nu det här med runtskickningen; jag knorrar och rasslar med kedjorna. Hur ska jag göra? Så här kanske: Jag ser att det blir tre bord, som jag får rulta runt med rulltårtsrullen mellan.
Lennarts bord:
Blott Sverige
Rapsodi
Salzblog
Life de Luxe
The Loser
Gunnars bord:
Flarnfri scharlottenlök
WhyTranslator
il Funambulo
Vaka över ensamheten
… wir sind die Seinen
Karins bord:
Pressylta Redux
Counting in/out’s
bernur
lille blå ugle
Retrogarde.org
Håll till godo! Kanske lär ni känna någon ny. Och känn er absolut inte tvingade eller ens anmodade att skicka runt den rosa dockservisbilden fler varv. Ät upp alltihop.
Vem bor här?
25/11 -2010
Naturområdet runt korvsjön Savica är mycket litet och kanske inte helt natur, men det är ändå ett slags oas, en egenhet. Runt om finns allehande fulheter: Savas enformiga lerslättskant, högspänningsledningar i flera riktningar, diverse stickspår med rostiga järnvägsvagnar och en fabrik som delvis tycks pulsera vidare i sitt fabriksliv, delvis verkar stå och vittra.
Bakom Savica, eller framför, det beror på var man har världens mitt, fick jag syn på något, när Londi och jag begav hemåt efter vandringen i våtmarken härom dagen. Intill fabriks- eller magasinsbyggnaderna såg jag en huslänga som verkade inrymma bostäder. Mellan de förvildade snåren kunde jag se fönster med tygförhängen, en och annan tänd lampa, paraboler och tvättlinor med tvättnypor. Det var nog tvättnyporna som till sist övertygade mig om att skjulen var bebodda. Vem bor här, tänkte jag.
När vi kom ut på vägen på andra sidan fabriksområdet, såg jag en grupp mycket bruna barn i olika åldrar med tunna och trasiga kläder kasta en säck med något i mellan sig under höga rop.
Glasfågeln
24/11 -2010
Sedan kanske ett år prenumrerar jag på något som heter Lyrikmail. Man får sig en dikt tillsänd fem dagar i veckan. Dikterna är på tyska och en gång i månaden (eller är det varannan månad?) kommer en medelhögtysk dikt både i original och på modern tyska. I förrgår kom den här lilla fågeldikten:
Gläserner Vogel
Ich bin ein Vogel
aus Samarkand.
Ob Kunstwerk
Oder Jahrmarktstand
Wer wollte
das ermessen.
Ich bin ein Vogel
Der nicht fliegt,
ein Vogel, den der Wind
nicht wiegt,
Man kann mich auch
nicht essen.
Ich bin ein Vogel
Der nicht singt,
ich bin ein Lied
das nie erklingt.
Mich hat ein Prinz
besessen.
Ich bin ein Vogel
aus Traum und Glas.
Ein Vogel-Scherz,
Ein Vogel-Spaß
Und heiteres
Vergessen.
Max Kruse (*1921)
Jag tycker om det som pärlar fram om vad glasfågeln är och inte är och jag gör på prov en liten översättning av den sista strofen:
Jag är en fågel
av dröm och glas.
Ett fågel-skämt,
Ett fågel-skoj
Och glädjefull
Förglömdhet.
Under dikten läser jag att Max Kruse var son till en bildhuggare och dockkonstnär och att han själv under en tid ägnade sig åt ”dockkonsten”, innan han gick över till skrivandet helt och hållet. I dikten här ser man kanske spår av denna dockkonst.
en annan fågel som inte flyger eller vaggas av vind, fast kanske får vindarna tag i den ibland…