I samma dunge som mina bästa och största valnötter växer finns några träd som jag undrar över. Löven ser ut som asklöv, tycker jag, men mellan "asklöven" hänger det något som nästan ser ut som päron. Så här ser frukterna ut:
Är det någon som vet vad det är? (Kan man äta dem?)
Tilläggsbild:
Härom dagen när Londi och jag var på hemväg från vår runda vid moskén och valnötsträden där bakom
hörde vi en skarp röst ropa något uppfordrande. Vi gick vidare åt röstens håll, fast lite försiktigare än tidigare. Där stod en tjej, lite halvpunkigt klädd och med huvudet fullt av små vassa flätor, och bredvid henne drog en liten brun hund av obestämd ras hårt i sitt koppel. När vi kom inom blickhåll hasplade jag ur mig min signalfras: ”Ne govorim hrvatski.” Tjejen tittade på mig och sedan på Londi och konstaterade då att hon var en tik. Den brune var en hanhund. Vi släppte dem fria. Medan vi två människor stod där lite mindre sysselsatta än hundarna, passade jag på att fråga – på engelska – hur man säger: ”Tik eller hanhund?” Flätflickan svarade: ”Cura ili dečko?” Det kände jag igen från ”anropet” en stund tidigare. Jag upprepade frasen och hon godkände.
När jag kom hem slog jag upp ”cura” och ”dečko” i ett lexikon. Där stod det att ”cura” betyder ”flickvän” och ”dečko” betyder ”pojkvän”. Hm.
Ja, idag är det förvisso måndag, men jag vill ändå säga något om söndagen som gick: Det var en härlig dag här i Zagreb. Luften var mild och solen tittade gång på gång fram genom de lätta disskyarna. Londi och jag begav till fots mot innerstan. Trafiken var inte alls lika påträngande som vanligt och vi nådde Trg Bana Jelačića på 25 minuter istället för på närmare 40, som det kan ta när trafiken är riktigt vild. Folk på stan var lite finklädda och man promenerade långsamt eller satt i gatucaféerna och förde loja samtal och tittade på varandra och dem som gick förbi. När vi nådde det stora torget pågick det något slags parad där – en ganska liten parad, men ledaren levde sig intensivt in i sin roll:
Och nere i ena hörnet rostade två män kastanjer:
Vi följde den smala gången som fortsätter i ringlande trappor upp till Gradec och stannade upp lite vid soffan, där man alltid har sällskap, strax ovanför platsen där man har den kanske bästa utsikten över staden:
Utanför Markuskyrkans marscherade två vakter enligt ett komplicerat mönster och huvudbonaderna växlade i vändningarna mellan rött och svart:
Vi gick vårt obligatoriska varv och fortsatte sedan ned till Tkalčićeva. Där var det fullt med folk i caféer och restauranger:
Vi slog oss ner på vårt stamställe och jag beställde mat och dryck:
I övermorgon kommer jag att ha varit här i Zagreb i tre veckor. Jag försöker förstå om jag verkligen bor här nu eller om jag ”under ytan” uppfattar det här som en resa, en i tiden mera utsträckt resa, men ändå en resa. För att komma närmare hur det är med detta måste jag försöka ringa in på vilket sätt jag egentligen bodde eller levde i Vänersborg nu senast. Hur såg mina dagar där ut? Jag arbetade på gymnasiet och träffade elever och kolleger, jag gick med Londi i skogen. Vissa dagar i veckan arbetade jag i Göteborg. Jag hade ett hemliv med min man och jag hade en vardag med grannarna på gatan och ibland träffade jag någon väninna. I övrigt levde jag i läsande, skrivande och översättande och på internet, där jag publicerade texter, talade med vänner och bekanta, ibland med min dotter eller min son eller mina föräldrar.
Och hur är det här i Zagreb då? Visserligen har undervisningen på universitetet inte börjat riktigt ännu, men jag har haft diverse möten med mina kolleger där och jag har börjat förbereda kurserna jag ska ha hand om. På morgnarna går jag ut vid sju-halv åtta med Londi och går ett varv i en park en bit härifrån, där Londi träffar sitt hundgäng, och på hemvägen handlar jag bröd i bageriet och kanske lite annat i någon av de små mataffärerna. Här och där växlar jag några ord med någon hundägare på engelska eller tyska eller på ettordssats-kroatiska. Ibland när solen skiner dricker jag en kopp kaffe på mitt ”stamcafé” ett stenkast härifrån. Eller så går Londi och jag till ett slags grönområde lite söder om vårt kvarter och promenerar mellan moskén och fotbollsplanen och jag plockar valnötter på ett ställe bakom moskén, där de är mycket större än i den lilla parken nedanför fönstret här. Och Londi hittar bröd och annat gott både där och på gatorna här omkring. Från grönområdet ser man berget Medvednica och det ger mig en stor glädje. Medvednica ser man också från innerstan och egentligen överallt ifrån, där man inte har ett höghus som skymmer sikten. När jag vill göra något extra och vädret är vackert går jag den långa vägen in till stan med Londi och tittar på de vackra husen och torgen och sätter mig kanske i ett café. Hemma i lägenheten läser, skriver och översätter jag eller skypar med mina närmaste eller publicerar texter på internet. Då och då skriver jag en recension för Bibliotekstjänst eller Hufvudstadsbladet.
Jag trivs bra i mitt inbyggda balkongrum, särskilt när solen skiner och det gör den just nu när jag skriver det här. Londi ligger i solstrimman och dåsar, i köket kokar blomkålshuvudet som jag tänker ha till kvällsmat tillsammans med lite färskost. Hur känner jag mig? Egentligen ganska lugn och liksom försjunken i ett slags vardaglighet; möjligen stundtals lite stressad över att jag inte fått ihop kursplanerna, men i grund och botten lugn. Kommer jag att plötsligt ”vakna upp” och undra vad detta är för ett konstigt liv? Eller är det här ”på riktigt” nu? Hur kommer det att se ut om några veckor? Vilka bekymmer kommer jag att ha? Vilka glädjeämnen?
blick ut i parken från balkongrummet igår kväll
°°
PS I Salongen har vi bett Håkan Lindgren att säga något om årets bokmässa i Göteborg.
Jag har gått och funderat lite på den här Oskar Pastior-historien som spritts som en löpeld. I SvD kunde man exempelvis den 17 september läsa en artikel som inleddes så här:
Strax innan Herta Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur utkom hennes roman Andningsgunga. Nu avslöjas det att hennes vän Oskar Pastior – poeten som hon delvis baserade boken på – var spion åt den rumänska säkerhetspolisen Securitate.
Braskande ord ”spion”, ”Securitate”. Vilken verklighet täcker dessa ord? Oskar Pastior var tyskättad rumän (Siebenbürger Sachse) och deporterades efter andra världskriget till ett sovjetiskt GULAG-läger i Ukraina. Där höll han under fem år på att svälta ihjäl eller omkomma av andra umbäranden. Sedan fick han återvända till sin rumänska hembygd. Så här står det i tyskspråkiga Wikipedia om tiden efter återkomsten (de har varit snabba med uppdateringen beträffande Securitete-samarbetet):
Dort lebte er in den folgenden Jahren von Hilfs- und Gelegenheitsarbeiten. Während des anschließenden dreijährige Wehrdienstes in der rumänischen Armee holte er in Fernkursen seine Reifeprüfung nach. Danach arbeitete er als Betontechniker in einer Baufirma. Von 1955 bis 1960 studierte er Germanistik an der Universität Bukarest und legte dort sein Staatsexamen ab. Ab 1960 war er Redakteur bei der deutschsprachigen Inlandsabteilung des Rumänischen Staatsrundfunks. Von 1961 bis 1968 war Pastior unter dem Decknamen „Otto Stein“ IM der Securitate, nachdem er zuvor selbst vier Jahre unter deren Überwachung stand.
Jag översätter inte utan sammanfattar i stället: Under de första åren efter återkomsten levde han på tillfälliga påhugg, sedan gjorde han värnplikt under tre år och tog samtidigt studenten på distans (han var ju bara 17 år när han fördes till GULAG). Sedan arbetade han som betongarbetare. Efter det läste han germanistik i fem år I Bukarest och tog en akademsik grundexamen. Från 1961 till 1968 var han informell medarbetare för Securitate efter att själv först stått under deras bevakning i fyra år.
Nu tillbaka till SvD-artikeln. Så här står det om omständigheterna kring Pastiors samarbete med Securitate:
Nu har Stefan Sienerth, direktör på Institutet för tysk kultur och historia i Sydosteuropa i München, forskat i arkiv i Bukarest och upptäckt att Oskar Pastior under täcknamnet Otto Stein var angivare åt Securitate. Samma säkerhetstjänst som Herta Müller själv trakasserades av, även efter sin flykt till väst 1987, och till betydande del har låtit sina böcker kretsa kring.
Enligt uppgifter från flera tyska medier ska Oskar Pastior ha hamnat i ett långt förhör efter att man hade hittat systemkritiska dikter som han hade skrivit under fångenskapen. Slutligen ska han, 8 juni 1961, ha gått med på att tjäna som angivare åt Securitate. Samarbetet avslutades när han 1968 fick möjlighet att flytta till väst. Under alla år höll han sedan tyst om sitt förflutna.
Och nu är alla möjliga upprörda och besvikna. Men vad är det man förfäras över? Att en man som, som tonåring fördes till ett sovjetiskt koncentrationsläger och där under fem år fick sväva mellan liv och död och sedan år efter år fick hanka sig fram bäst han kunde i en stat som stod på samma sida som lägret som nästan dödade honom, som förföljdes av Securitate, som förhördes länge under omständigheter vi inte känner till, att denne plågade man slutligen gav efter och blev angivare? Jag tror vi ska döma helt andra människor. Vi ska döma dem som utan fara för sina liv eller andra faror beredvilligt och kanske för egen vinning tjänade det onda system som Oskar Pastior för en tid dukade under för, och vi ska förstås fördöma systemet, ett system som bygger på förtryck, ett system som absurt nog fortfarande har anhängare här i världen. Men vi ska inte döma ett offers tillfälliga svaghet. Oskar Pastior ska vi beundra för hans styrka och mod, men vi har ingen som helst rätt att spotta på honom för att han inte orkade hela vägen och för att han tillät sig att tiga om detta.
PS För den som vill läsa SvD-artikeln i dess helhet: Här är en länk.