Karlovac i september

Nu har blicken på nuet blivit så accentuerad att jag måste bryta mig ur detta nu och blicka bakåt ett slag. För snart en månad sedan – då det ännu var sensommar här – gjorde R., Londi och jag en utflykt i sydvästlig riktning här ifrån Zagreb och då hamnade vi bland annat i den lilla (skenbart?) stillsamma staden Karlovac.

Innan jag börjar vältra mig i bilder vill jag läsa några rader ur en av min guideböcker igen:

Karlovac är idag en industristad och en viktig knutpunkt för vägarna mot Slovenien. Staden började sin historia som ett bålverk mot turkiska räder. Själva staden grundades år 1579 av ärkebiskop Karl av Habsburg. Det är efter denne Karl som staden är uppkallad. Stadsplaneringen är gjord av italienaren N. Angelini.Han ritade en befäst stad som skulle ligga där floderna Korana och Kupa flöt samman. Staden fick formen av en sexuddig stjärna med bastioner och vallgravar, som nu har gjorts om till stadspark. I den befästa staden låg 24 identiskt lika byggnader, som alla finns bevarade, även om de inte används till samma syften som förr.

Staden hjärtpunkt är Strossmayertorget med Frankopanpalatset i barockstil. I palatset ligger numera stadsmuseet (Gradski Muzej)…

Denna beskrivning av Karlovac för min tanke till det egentligen inte särskilt avlägsna Palmanova. Fast Karlovac känns mer mänsklig när man går omkring där på gatorna…

Bilderna jag tog denna varmt och vänligt solgenomströmmade dag är kanske inte så representativa, men när jag ser på dem får jag lust åka dit igen. Tänk om Londi och jag skulle ta tåget någon dag…

En efterlysning

Vid sidan av svenskundervisningen på ”Fakulteten” (jag har aldrig hört det svenska ordet ”fakultet” så ofta som här i Zagreb) strävar jag vidare med min Herta Müller-översättning. Igår stötte jag på ett ”problem”, nämligen en dikt av Sarah Kirsch, som Herta Müller citerar och kommenterar i en av sina essäer. Det är den här:

Dieser Abend, Bettina, es ist
Alles beim alten. Immer
Sind wir allein, wenn wir den Königen schreiben
Denen des Herzens und jenen
Des Staats. Und noch
Erschrickt unser Herz
Wenn auf der anderen Seite des Hauses
Ein Wagen zu hören ist.

Jag har letat mig fram till att den är hämtad ur diktsamlingen Rückenwind från 1976. Nu undrar jag om diktsamlingen eller möjligen bara den enskilda dikten finns i svensk översättning. Är det kanske någon av er som läser det här som vet?

Kako si?

Högt över Most Mladosti – Ungdomsbron – svävar denna fråga: Kako si? ställd av en ung leende man i välpressad skjorta. Tack, bra, svarar jag artigt nerifrån marken, fast det vore ju roligt om T-Com äntligen kunde normalisera min internetförbindelse.

Nere vid Sava

Efter närmare en månad här i Zagreb har Londi och jag äntligen hittat ner till Sava, äntligen har vi hittat en väg, där man inte behöver korsa skränande motorvägar eller gå förbi hus eller gårdsplaner med bandhundar, med eller utan band, med fradgan stående om käftarna (ja, visst är det synd om dem, men det finns all anledning att vara rädd för dem och inte hjälper det om jag har kniv i handväskan). Men nu har vi hittat en väg. Inte långt från moskén här svänger man in på Ulica Grada Chicaga och följer man den gatan är man strax framme vid en hög vall, klädd med brungult gräs. Den ska man uppför


blick bakåt över axeln mot vallen och det som syns bakom den

och när man nått krönet: Se där – bortom leråkern – där är floden!

Vi följde den in under Most Mladosti (Ungdomsbron) och en bra bit bort mot nästa bro, Most Slobode (Frihetsbron):

Vi traskade fram på den halvtorra leråkern, som för inte så länge sedan måste ha varit översvämmad, och hade på ett tanklöst sätt ganska roligt. På ett ställe vågade jag låta Londi gå ner i vattnet och bada tassarna och dricka lite – det hade plötsligt blivit närmast hett i luften – men jag höll henne kopplad, så att hon inte skulle få för sig att simma ut i de vilda strömvirvlarna.

Jag tänkte på andra floder, på sommarens vandringar längs Arno i Florens och Pisa. Fast de här flodstränderna för väl snarare tanken till dunkla floder som forsar genom sibiriska städer på väg ut mot ingenstans. Zagreb är på ett märkligt sätt både det historiska Centraleuropa i en av sina mest intagande och människotillvända gestalter – Gornji Grad – och en rå sovjetsibirisk grovindustriell ödsligslighet – mellan de skrällande motorlederna och nere vid floden Sava.

Valnötsdungen i gränslandet

Visserligen har Londi eller i alla fall jag just på den här platsen fått problem med en kringdrivande och förmodligen herrelös hanhund, men jag kan ändå inte låta bli att om och om igen locka med mig Londi till valnötsdungen, där nötterna är större än någon annanstans. Bland valnötsträden finns förresten det där märkliga citrusdoftande ”askpäronträdet”.

Dungen befinner sig i skärningspunkten mellan fyra världar. Den ena världen är en jättelik fotbollsplan, ja, egentligen flera fotbollsplaner på rad; det är sällan jag ser några fotbollsspelare där. Den andra är den där vi går och det är ett snårigt område i utkanten av ett slags soptipp, där det ibland flyger upp en fasan med ett öronbedövande brak eller så kommer den svarta hanhunden farande ut ut buskarna. Den tredje världen är rena landsbygden med stora grönsaksodlingar och små lite slitna gårdar, där bandhundar skäller och rasslar med kedjorna och jag tycker synd om dem och är rädd för dem.

Den fjärde världen är moskén – som ser ut som en gigantisk melon någon jätte kluvit och sedan lite nonchalant och halvdant fogat ihop igen – med sina församlingslokaler med balkonger och terrasser – hängande trädgårdar? – och sina fontäner och fruktodlingar…