Regnet och leran

Under klara och halvklara dagar ser jag Mevednica (Björnberget) från ”balkongrummet” – ett litet stycke av berget skymtar mellan höghusen. Det skänker mig ett slags tillfredsställelse att se att berget verkligen är där.

Men de senaste dagarna har vi haft regn och gråväder här och då har berget varit svårt att ens föreställa sig.

Som ett slags kommentar till min kroatiska tillvaro läser jag Café Europa och Slavenka Drakulić och Balkan betyder berg av Kjell Albin Abrahamson. Ibland möts något jag läser med min vardagsverklighet här på ett nästan övertydligt sätt; detta trots att Abrahamsons bok främst handlar om hans upplevelser under kriget här och trots att båda böckerna kom till för över 15 år sedan och därför inte kan beskriva Kroatien idag. Men de här regniga grå dagarna har jag tänkt mycket på lerkapitlet i Café Europa ”Leran vi aldrig tycks bli kvitt”. Jag bor ju som jag har berättat tidigare i en utkant av Zagreb, en utkant som är en salig blandning av gammal landsortsbebyggelse, slitna hyreskaserner, hypermoderna skyskrapor med soptippar och vildvuxna gräsytor i oregelbundna mönster insprängda på fler ställen än jag först anade – och här och där plötsligt en grönsaksodling. Och i varje kvarter eller i bottenvåningen av varje större hus finns det småbutiker, bagerier, fotvårds- och frisersalonger, verkstäder, caféer och barer. Men detta område tillåts inte att hänga ihop, utan det skärs i en rad mindre bitar av de dånande flerfiliga trafiklederna. Så här skriver Drakulić om balkanska eller östeuropeiska stadsutkanter:

Utkanterna av våra städer har ofta en märklig förmåga att spreta åt alla de håll, som sjuka organismer, osammanhängande, sönderslitna vävnader: spöklika höghus som avtecknar sig mot horisonten, massor av bråte som bara ligger och skräpar, fabriker och hyreshus inklämda mellan soptippar, skjul, bondgårdar, små grönsaksodlingar och hela byar som de slukat upp för länge sedan, och som om man har tur förbinds med leriga vägar som slutar någonstans mitt ute bland fälten.

Visst finns det en del skillnader mellan det som beskrivs här och det som nu är. De femton åren har väl uppslukat ytterligare en bit av byarna och trafiken har ökat, så mycket, att jag hör klagomål på detta nästan varje dag.

Men nu till leran, som jag mötte de här dagarna. Den väller verkligen fortfarande upp mellan gatstenarna, så snart det regnat en stund. Här en lersekvens ur Drakulićs bok:

Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.

Och ett lerstycke till:

Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.

Men nu ser jag att molnlocket över staden börjar lyfta och jag anar åter Medvednicas kontur mellan hustaken. Kanske kommer de soliga dagar tillbaka…

Katedralen i Zagreb

Idag vilar jag min hjärna här eller rättare sagt jag sparar den till dagens svenskundervisning vid ”Fakulteten”. Men för att ni som kommer förbi här ändå inte ska göra det för ingenting, vill jag visa några av mina bilder på stadens mäktiga katedral:

”Tyskland ett större problem än Kina”

Nu är jag inte någon ekonom – onödigt påpekande tycker säkert mer än en – och jag är dessutom inte särskilt intresserad av ekonomiska frågor, men överskriften ”Tyskland ett större problem än Kina” till en artikel i SvD Näringsliv (15.10), fångade, trots detta, mitt intresse.

Under våren och sommaren har jag flera gånger tänkt att fördomarna mot Tyskland och det tyska är på tillbakagång i Sverige, åtminstone i dagspressen. Jag minns till exempel två odelat positiva, för att inte säga entusiastiska, artiklar om något tyskt från den här tiden, en om Bundesligamatchernas stora och civiliserade publik, en om den tyska åldringsvårdens företräden framför den svenska. Och jag kan inte minnas någon direkt tyskfientlig artikel från samma tid. Annat var det bara för några år sedan.

Men nu tillbaka till den här näringslivsartikeln. Den börjar med kommentarer till den amerikanska ekonomin och om dollarns förhållande till guldvärdet. Efter det följer några stycken som lyder så här:

Eftersom en så stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott i handeln med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan.

Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga på världsmarknaden.

Problemet är att alla försöker göra samma sak samtidigt. Därav det uppskruvade tonläget gentemot Kina att höja värdet på sin yuan, utjämna spelplanen och släppa in andra länder i exportmatchen.

Här får vi alltså veta att många länder har haft en tillväxt som byggt på lånade pengar, en tillväxt som bara är skenbar. Och att ”alla” nu därför försöker sänka det nominella värdet på den egna valutan. Och slutligen att många länder anser att den kinesiska valutan är för lågt värderad och genom detta har orimligt stora fördelar på exportmarknaden.

Då går vi vidare i texten:

Betydligt mindre press har dock satts på det land med världens största handelsöverskott: Tyskland. De senaste tolv månaderna uppgår det tyska överskottet till 208 miljarder dollar, mot 183 miljarder dollar för Kina.

Jag läser detta som att artikelförfattaren Andreas Cervenka tycker att man borde sätta mer press på Tyskland. Jag funderar över vilket slags press han menar. Låt oss läsa lite till så klarnar kanske bilden:

I förhållande till ekonomins storlek är det tyska försprånget ännu större. När euron föddes för tio år sedan gjordes det på en kurs till D-marken som inte var särskilt gynnsam för den tyska industrin. Istället inleddes ett intensivt gnetande för att hålla löner och priser nere.

Här finns först ett slags konstaterande att ”Tyskland är ännu värre än Kina”. Sedan ges vi en historisk återblick och vi får veta att eurons kurs i förhållande till D-marken i inledningsskedet inte var till fördel för den tyska industrin, men att tyskarna ”gnetade intensivt” för att lösa problemet. Valet av ordet ”gneta” får det egentligen – vad jag förstår – kloka handlingssättet att framstå i en tvivelaktig dager. Varför uttrycker skribenten sig på det här sättet?

Jag fortsätter min ”högläsning”:

Det senaste tio åren har tyskarna i praktiken genomfört en intern devalvering i storleksordningen 10 till 20 procent jämfört med länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat.

Jag är inte riktigt säker på om jag förstår helt, men jag antar att det där gnetandet eller nedhållandet av priser och löner haft effekten av en intern tysk devalvering. Och slutet av stycket raljerar väl med de där uppräknade ländernas handhavande av sin ekonomi efter eurointrädet.

Nästa stycke:

Tysklåga räntor gjorde att de kunde låna som aldrig förr. Pengar som i stor utsträckning användes för att köpa Audibilar och Mielemaskiner. Tysklands överskott eller sparande blev sydeuropeernas underskott och skuldsättning.

Hur ska man tolka detta? Början är i och för sig klar: De låga räntorna i Tyskland gjorde att tyskarna kunde låna och köpa. Men sedan: Menar skribenten att det är Tysklands sparsamma och förnuftig hantering av ekonomin som är orsaken till de ekonomiska problemen i en del länder i Sydeuropa? Varför beror det inte på de här ländernas eget handlande?

I nästa stycke går Cervenka tillbaka till förhållandet mellan USA och Kina och kommer fram till att problemen där skulle kunna lösas ganska lätt, medan han tycker att läget i Europa är ”helt låst”. Och varför det? Jo, så här säger Cervenka:

En tysk euro kommer alltid vara lika mycket värd som en grekisk. För problemländerna att exportera sig ur sin skuldkris är omöjligt. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.

Jag kan inte låta bli att läsa det som att artikelförfattaren inte tycker att de länder i Europa som har problem inte kan – eller bör försöka – lösa dem själva genom sparande (Varför kunde Tyskland det och varför kallas detta så försmädligt för att ”gneta”?).

Cervenka fortsätter med att säga att man nog inte kommer att försöka ta sig ur problemen via ökad konsumtion (eftersom det bara ger en skenbar och tillfällig tillväxt) och inte heller genom att lämna euron. Sedan kommer – den första delen av – slutklämmen:

Men lika gärna som tyska politiker pekar finger åt Kina, lika ovilliga tycks de vara att göra något åt obalanserna i Europa till exempel genom att stimulera tysk import, förbättra EU:s inre marknad eller genom att reformera den tyska arbetsmarknaden.

Att missköta sina statsfinanser ses av tyskarna som ett problem för hela EU eftersom det kan smitta Tyskland, men att förköpa sig på tyska varor är det enskilda landets problem.

Cervenka vill att Tyskland ska göra något åt oblansen. Tyskland ska till exempel ”förbättra EU:s inre marknad” och för andra EU-länders skull reformera sin arbetsmarknad (vad menar han exakt?)

Sedan kan jag inte låta bli att se något närmast illvilligt i det sista stycket. Vilket annat land skulle skribenten tala om på det här sättet? Varför är det så förkastligt att Tyskland vill sköta sin ekonomi och att landet inte såg inträdet i euron ”som att få tillgång till en egen bankomat”?

Och så här slutar artikeln:

Axel Weber, chef för tyska centralbanken Bundesbank och tippad som ny chef för Europeiska Centralbanken ECB, förklarade häromdagen att Tyskland inte skulle buntas ihop med Kina eftersom succén för tysk export beror på den överlägsna ingenjörskonsten och ingenting annat.

Med en tysk som chef för den europeiska sedelpressen lär spänningarna inom eurozonen knappast bli mindre. Det är därför till Berlin och inte till Peking som Europas politiker borde åka om de vill fixa tillväxten.

Cervenka tycker alltså inte att det skulle vara bra med en tysk chef för ECB, eftersom det skulle öka ”spänningarna inom eurozonen”. Vilket land bör chefen för ECB komma ifrån och varför? undrar jag då. Och vad betyder det att ”åka till Berlin och fixa tillväxten”?

°°

Här är hela artikeln.

Nya svampmarker

I Onsjöskogarna – och i andra skogar i Norden – är det väl trattkantarellsäsong nu. Eller börjar den gå mot sitt slut? Så fort man glömmer; fast det är ju olika från år till år och den här hösten vet jag inte hur det är med trattkantarellerna bakom Hovmanstorpet, nere vid mossens kant eller på andra ställen i skogen där.

Här har jag gjort mina första svampfynd. Champinjoner i massor inte så långt från moskén eller inte långt från början – eller slutet – av Ulica Grada Chicaga, som leder ner mot Savas leriga stränder. Jag tror jag är ensam om att plocka dem. Kanske är man misstänksam mot svamp här och rädd för förgiftningar. Kanske är det bara ”specialister” som plockar och de håller väl inte till vid moskén eller vid vägkorsningen strax intill. I Sverige är det nog många fler som tror sig om att kunna välja de rätta bland svamparna. I Italien vet jag att man numera måste ha svampkort för att få plocka alla dessa dyrbara ”porcini” (karljohanssvamp). Har man svampkort i Kroatien också?

Här är en del av dagens skörd:

När hindren tornar upp sig – eller vägen till Samobor

Vi har gått mycket och långt här i Zagreb, Londi och jag. Vi har gång på gång stretat oss fram den långa, sega vägen in mot de lockande centrala delarna av staden. Vi har gått i parkerna här runt omkring och till marknaden ett stycke bort. Vi har kämpat oss över hårt trafikerade (motor)vägar, trampat omkring i ogästvänliga kvarter med uppretade bandhundar hotfullt gloende på oss genom stängslen. Och vi har hittat ett hål i de slutna kvarteren och lyckats ta oss ner till floden. Där har vi gått långa sträckor åt både öst och väst.

Nu skulle jag vilja ta mig ut ur Zagreb, åtminstone en gång, för att se något annat, kanske den vackra lilla staden Samobor eller upp mot Medvednica. Eller kanske ända till havet. Eller över gränsen till Ljubljana. Hur är det i verkligheten med de här hundförbuden på bussar, spårvagnar och tåg? Många säger att det nog inte är helt förbjudet. Igår gick vi till busstationen och frågade chauffören i bussen till Samobor, om vi fick stiga på. Nej, det fick vi inte. En man som satt på en bänk på stationen sa uppmuntrande till mig att alla busschaufförer inte är likadana. Försök med en annan!

Ja, hur gör man när hindren tornar upp sig och man märker att man i det närmaste sitter i stadsarrest? Ska jag ge upp och sörja? Nej, det vill jag inte och kan nog inte heller. Jag försöker i stället att se något lockande i det här. ”Jag ska nog överlista dem”, tänker jag tjurskalligt. Någonstans finns ett kryphål. Det lustiga är ju att mitt i alla järnhårda restriktioner och förbud, så är de flesta av människor jag möter här mer hundvänliga för att inte säga hundentusiastiska än på kanske någon annan plats där jag varit. Ingenstans har Londi blivit så omklappad som här.

Vi ska hitta ett sätt att komma till Samobor, Londi och jag.


Vi kan gå långt, men inte hur långt som helst…

°°

PS I Salongen publiceras idag en ny text.