Karlavagnen / Stora Björn

Igår kväll när mörkret hade fallit i mitt zagrebska utkantskvarter läste jag en dikt av Håkan Sandell; den här, trots att ingen Karlavagn fanns att se utan bara neonljus och -skyltar högt uppe i skyn:

Karlavagnen / Stora Björn

Än en gång tiden då björnfesten firades.
Den klaraste stjärnbilden stiger fram –
Gudsvagnens dragstång är Björnhonans svans.
Orubblig! Rör den sig är det jorden som rullar.
Lufsar hon, lyfter på tassarnas guldklor,
är det folk här som driver som lösryckta trasor för vinden
mellan bilvrak och nerslitna hyreskaserner,
som utan geist sänker blicken mot marken
men fortfarande under Björnen och vagnen.

Gula buskar, bleknade björkar i stadsutkanten,
står och fäller falskt guld genom kvällarna.
Slarviga, ringaktade, utan självbevarelsedrift –
räknar bort sig med sparvarnas små siffror.
Men tala inte om fall från en guldålder
för folk som måste stå pall genom natten.
Säkert sant att högre kulturer
trätt fram under Gudsvagnen, men förfallet
i världen är gammalt som Björnhonans vargula sår.

2 kommentarer till “Karlavagnen / Stora Björn”

  1. Tack! Höghusen här gör sig nog bäst i mörker, även om ljusen från dem i mörkret är lite skrämmande…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *