Andreas Cervenka är en av Sveriges bästa ekonomijournalister och skriver ofta skarpa krönikor om ekonomi. Inte sällan med rallarsvingar och drastigt språk.

Han är i allmänhet mycket kritisk mot USA:s stora lån liksom mot andra stater som lever på lånade pengar. Udden i artikeln är inte riktad mot Tyskland utan mot USA som kräver av Kina att de skaffa skriva ner sin valuta. Gör de inte det uppstår det obalanser i världsekonomin, påstår man. Och det kanske det gör när en nation är duktig och producerar, medan den andra konsumerar för lånade pengar.

Samma konstellation finns även i Europa menar C. Tyskarna är duktiga och producerar och har ordning i ekonomin, men flera andra länder har utvecklat ett låneberoende.

Så i upp-och-ner-vända världen blir Tyskland problemet. Tysklands starka ekonomi blir ett ”problem”! På samma sätt som skolans ljus blir ett problem för latmaskarna.

Så poängen från C blir att visa hur galen världen blivit genom att peka ut Tyskland som ”problemet”. I själva verket är det så klart tvärtom – det är låneländerna som är det verkliga problemet.

För de som regelbundet läser Cervenka var det inte alls svårt att förstå honom rätt. Cervenka är långt från någon slentrianmässigt tyskfientlighet.

Så var alltså lugna, tyskvänner. Hjulen rullar på i de tyska verkstäderna.

Artikeln är vad jag kan bedöma inte tyskfientlig. Den citerar helt enkelt gängse amerikansk (och fransk, men det vet den inte) syn på europeisk och global ekonomi.

Med en grov jämförelse kan man då säga att USA och Sydeuropa har intagit en liknande konsumistisk roll och att Kina och Tyskland intagit den producerande, fast inte på samma grunder och av samma skäl. Bara sett ur handelsbalansperspektiv. Medan Kina med centralpolitik kan hålla sin valuta undervärderad, kan Tyskland naturligtvis inte göra det. Däremot har Tyksland de senaste tio åren genomgått en process där löner har sänkts, inflationen därigenom hållits låg och varor kanske därför varit billigare. Man har gjort detta framförallt i samarbete med facken som velat rädda jobb. Dessutom av demografiska skäl: om man avskedar utbildad arbetskraft har man mindre chans att hitta denna igen när ekonimin går bättre eftersom det råder brist på utbildad personal i industrin. Man kan säkert också göra en intressant jämförelse med Storbritannien som ju av tradition inte skyddat sin industri utan flytit med i trendbranscher. Nu lider de av sparåtgärder och fruktar hundratusentals hemlösa i London. Man måste här också medge att tyska varor har långt högre kvalitet än engelska och att Tyskland naturligtvis har en högutvecklad teknologisk industri som övrigt kineserna gärna köper och kopierar.
En vän sade för ett par år sedan att den finansiella krisen framför allt är ett tecken på monetär obalans – för mycket och för billigt kinesiskt kapital och för stor import i USA. Jag tvivlar på att obalansen inom EU är så stor som den mellan Kina och USA. Dessutom kan man se en viss (!) skillnad i kultur mellan södra och norra Europa vad gäller transparens och regeltrohet. I vilket fall: Tyskland mår mycket bättre än de flesta andra länder i världen. Det betyder inte att folket här är nöjt eller välmående i gemen. En skillnad mellan utbildade och icke utbildade utkristalliserar sig till att bli en allvarlig klyfta. Jag hoppas att det blir bättre.

Men det välbekanta ansiktet vi möter på gatan
kan vi inte sätta ett namn på.
Och vad hette dom där två gubbarna som väntade på Godot?
Var det inte någon krydda med i spelet?

Läs resten om du vill på 2.14

Ha en fin kväll, Bodil.

Ser att jag gjort en verkligt praktfull Freudian slip när jag skrev ”eu-oron” i mitt förra inlägg.

Svårigheterna med att överkomma de regionala obalanserna är naturligtvis inte bara Tysklands fel utan bristen på en samordnad finanspolitik inom unionen som skrämt alla länder till en restriktiv åtstramningspolitik vare sig det behövs eller inte. Man kan iofs kritisera Merkel för att Tyskland så länge bromsade stödåtgärderna för Grekland. Men annars verkar artikeln huvudssakligen vara ett uttryck för en unken tyskfientlighet.

Vad menas med ”intern devalvering”. Eftersom värdet på den nationella valutan numera inte kan sänkas så att produkterna blir billigare än konkurrentländernas inom EU måste det väl betyda att man låtit varorna bli billigare genom ökad produktivitet. Varför det skulle vara negativt är svårt att förstå.

Hela diskussionen om de regionala (och globala) obalanserna förvrids genom att uteslutande föras i monetära och penningpolitiska termer. Den reala ekonomiska utvecklingen och dess drivkrafter får litet utrymme. Politiskt innebär detta att man blint stirrar på budgetsaldon (ofta t.o.m. bara statens och inte hela den offentliga sektorns) – en mycket bräcklig indikator på tillståndet i en ekonomi. Det är i sin tur ett resultat av enkla och vilseledande -men publikfriande- analogier mellan ett privat hushåll och staten. ”Den som är satt i skuld är inte fri” – ja det gäller i stor utsträckning (men inte helt) för privatpersoner men absolut inte som budgetregel för en stat.

Ett groteskt exempel på detta feltänk är ju när kommuner i Sverige får beröm för att de gått med överskott (vilket åtminstone på min tid dessutom var olagligt)i stället för att få smäll på fingrarna antingen för att man budgeterat fört dåligt eller för att man inte fullgjort sina skyldigheter.

Ja, nu svävade jag ut här och det hela blev väl knappast klarare.

PS Jag tycker att C. har rätt på en punkt: vissa länder borde inte ha fått ingå i det gemensamma valutaområdet. Men att räkna Irland dit är ju minst sagt märkligt. När Irland införde euoron var landet fortfarande en ”keltisk tiger” och en modell för en utvecklingsekonomi. Men sen gick det ju som det gick.

vad gäller prenumerationer på tidnngar så slutade jag med dt för många år sedan.