Londi och den lille trebente
31/10 -2010
Londi och jag har ganska uppjagade dagar just nu. Londi löper och trakten är full av lösgående hanhundar. Jag försöker saxa oss fram mellan farorna. Londi stretar emot och ylar när vi går in igen ”alldeles för tidigt”. I vårt kvarter finns en liten trebent hund som jag ibland har kallat för ekorrhunden. Han når inte upp, så med honom kan jag släppa Londi fri en stund då och då, om jag bara håller noga utkik efter andra hanhundar.
Det ser både rörande och lite sorgligt ut, men de båda verkar ändå få ut något slags glädje ur detta, fast sådant går väl inte att veta. Den lille är makalöst stark, det är däremot alldeles säkert.
Vandrare och gloriet
30/10 -2010
En bit upp i Park šuma Tuškanac finns kantad av prunkande höstträd en ganska stor och gnistrande grön gräsrondell. Över den vandrar för alltid – i alla fall med mänskliga mått mätt – en lång mager man iklädd en löst hängande slängkappa, ett slags tuppkamsmössa och tunga soldatstövlar. Hans blick är dyster men ändå klar och envist framåtriktad. Han går aningen framåtböjd och det ser ur som om han fryser lite, men han bryr sig inte om det, verkar det som.
Strax bakom mannen i skuggan av höga träd finns en liten paviljong, kanske skulle man kunna kalla den en gloriet. Tog sig mannen kanske en kort rast där innan han gav sig ut på sin evighetsvandring över gräsmattan?
Mlinske stube
29/10 -2010
Det finns inte många passager från Gradec ner till Tkalčićeva och den vi brukar välja är Mlinske stube. ”Kvarntrappan” tror jag det betyder och jag tycker om namnet och jag föreställer mig allt möjligt när jag läser det på skylten, bland annat dyker första kapitlet i Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts upp i mitt huvud.
Tyvärr är väggarna längs trappan delvis (där materialet tillåter det) nedkladdade med diverse rätt hopplösa och fult skrivna ”meddelanden” och det inkräktar något på gångens hemlighetsfulla skönhet, men det går att hålla blicken riktad mot de partier som är av tegel eller sten. ”Estetisk censur” kan man kanske kalla ett sådant förfarande.
ur ”Tennets skrik”
28/10 -2010
Nyss läste jag en brännande roman av den lettiska författarinnan Gundega Repše. ”Tennets skrik” heter den och titeln anspelar på ett ljud som metallen tenn ger ifrån sig när man böjer ett tennföremål (står det i inledningen). Metallen tenn hittar jag kanske inte så mycket av i romanen, däremot skriket, för den här romanen är ett skrik. Huvuddelen av den består av en flickas dagboksanteckningar och dessa sträcker sig över cirka fem år, från 11-årsåldern och framåt. Tiden i boken är 1970-tal och platsen är till största delen Riga. Huvudpersonen Rugetta är en människa i uppror, man skulle kunna säga mot allt: mot sovjetsystemets förtryck, mot omgivningens hyckeri, mot livets och uppväxandets ofta svåra villkor. Berättarrösten är fylld av en nästan förtvivlad styrka. Den är vredgad, kavat, fräck, bångstyrig, självirionisk, förälskad, vild och galen. Rugetta är upproret personifierat och hennes uppror kostar allt. Och ändå är detta en bok full av humor.
Här är några citat ur boken, som varken gör anspråk på att vara representativa eller motsatsen:
Jag tycker inte om familjen Klebanov, för när de har använt badkaret stinker det som en offentlig bastu och golvet är fullt av hår. Men mamma försvarar dem. Ryssar är hjärtliga, säger hon, inte avundsamma som letter.
…
Om uppfostran ska fortsätta på det här viset, kommer jag att bli en lydig och strävsam kärring, som visserligen kan göra soppor, men som inte kommer att veta något om den mänskliga naturen och världen.
…
Kallad till Trups. Jag hade tillåtit mig att kalla det sovjetiska systemet för en slemmig frikadellsoppa, där vissa rullar ihop sig till blåaktiga bollar, andra simmar i dill, ytterligare andra låtsas vara orange morotsskivor, men för en konstnär är det för trångt i kastrullen och han tappar andan, därför kokar han allt till ånga och lämnar kastrullen. Det var ett fritt ämne i uppsatsskrivning om konstnärens öde och kall i sovjetlivets mångfald.
…
Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Ariel Skrifter.
Färden till ”fakulteten”
27/10 -2010
Till ”fakulteten” åker jag spårvagn utmed den stora bilbullrande Vukovarska. Jag stiger på tre minuter från min port på Hvarska och tar jag nummer 3 eller 13 kommer jag hela vägen till korsningen med Ivana Lučića. (Det finns ingen tidtabell, eftersom spårvagnarna går ständigt.) Sedan är det bara ett par minuters gångväg och så är jag framme vid Filozofski Fakultet.
genom spårvagnsfönstret försöker jag, där det går, hålla blicken fästad vid Medvednicas kontur
förbi konserthuset
ja, det är katedralen ni ser där borta
jag zoomar lite
och här är jag då framme efter en kort promenad längs Ivana Lučića
ja, universitet heter ”sveučilište”
Bokmässan i Belgrad
26/10 -2010
Den här veckan pågår bokmässan i Belgrad (som jag av hundskäl inte kan besöka), från måndag till söndag. Hedersgästland är det här året Sverige. Jag har i programmet hittat en liten introduktionstext på engelska om det det svenska inslaget. Det börjar så här:
Sweden will be the country in focus at this years Belgrade Book Fair. The project “Voices from Sweden“ is an innovative cooperation between four Swedish partners – the Swedish Embassy in Belgrade, the Swedish Arts Council, the Swedish Institute, and IKEA. We are all honoured to have the opportunity of presenting parts of the Swedish literature and some of the topics that are currently being discussed in public debates in Sweden.
Och fortsätter så här
Här är det officiella programmet i dess helhet. Tyvärr är det bara en liten del av den engelska versionen som verkligen är på engelska…
Speciellt intressant för mig är att åtta av svenskstudenterna från universitetet i Zagreb deltar på bokmässan genom att presentera en antologi med av dem själva nyöversatta textutdrag ur ett antal svenska romaner. Jag hoppas att få veta mer om detta när studenterna kommer tillbaka. Kanske kan jag locka in någon av dem i Salongen…
Park šuma Tuškanac
25/10 -2010
Igår eftermiddag hittade Londi och jag till Park šuma Tuškanac, en underbar långsträckt park som liksom klättrar upp mot Medvednica strax väster om Gornji Grad. Varför vi inte gått hit tidigare? Tja, för att vägen in till stan redan i sig är så lång. I alla fall var det välgörande för både kropp och själ att gå där längs de slingrande vägarna under de höga höstträden. Det var en varm dag även om solen då och då försvann bakom molnen – det var ett slags brittsommar i luften eller ska jag kanske säga estate di San Martino…
Utmed parken såg vi en rad av pampiga villor skymta fram bland stammar och grenar:
