Ljumma kvällar i Zagrebs sydosthörn
30/9 -2010
Visserligen har det regnat en del på sista tiden, men värmen vågar sig ändå tillbaka efter varje regn. Särskilt under sena eftermiddagar och tidiga kvällar har det funnits ett stänk av sensommar i luften. Det mjuka ljuset får de här lite slitna och grådaskiga (om man bortserfrån en och annan surrealistiskt prunkande skyskrapa) kvarteren att sända tillbaka ett varmt och vänligt återsken. Vid lekplatsen några minuter från mitt hus såg det så här idylliskt ut härom kvällen:
Och i barerna i kvarteret sitter man fortfarande ute, utan att frysa det minsta:
Jag har lärt mig att man enbart serverar drycker i dem, inte det minsta chips eller den enklaste smörgås eller kakbit. Det verkar som om det är betydligt svårare att få ”mat- eller kakrättigheter” här än sådant som ”spriträttigheter”. Det finns nog både vodka, whisky och likörer – och vin förstås – i barerna här, men de flesta dricker kaffe eller öl – Ožujsko (från Zagreb) eller Karlovačko (från Karlovac).
Ett annat Gradec
29/9 -2010
Gradec är ändå inte bara perfekt bellezza, som jag inbillade mig efter det första korta besöket där. Också här finns bakgator och slitna fasader – det upptäckte Londi och jag när vi traskade omkring där igår eftermiddag. Kontrasten mellan den vita Markuskyrkan med dess färgglada tak, det propra Markustorget, som ser ut att vara putsat med tandborste och alla de ljusa välskötta byggnaderna kring det och gränderna ett snäpp utanför är slående. Inte så att det är särskilt förfallet eller skräpigt där, men det är ändå helt annorlunda. Egentligen kändes det som en lättnad att inte hela stadsdelen är som en de Chirico-målning, för en sådan skönhet brister egentligen i liv.
Vi såg att det där uppe i Gradec också finns vyer och platser som dessa:
Gradec i solsken
28/9 -2010
När jag härom dagen promenerade med er upp till Gornji Grad nådde vi visst inte ända fram. Låt mig nu gottgöra detta med några bilder från Gradec, den allra innersta kammaren i Zagrebs hjärta. Här finns inga bilar och allt är rent, högtidligt och stillsamt.
Mitt på Markusplatsen står Markuskyrkan med sitt färggranna tak, som pryds dels av en kombination av Kroatiens, Slavoniens och Dalmatiens vapensköldar, dels av Zagrebs stadsvapen:
Här finns regeringsbyggnaden:
och riksdagen (som inte är med på bild här). Hela Gradec ligger ovanför resten av Zagreb, så utsikten är vid:
i bakgrunden syns katedralens dubbeltorn
Och alla vägar från Gradec bär förstås nedför:
Nötter
27/9 -2010
Jag har ett slags samlarinstinkt som jag om höstarna brukar kanalisera till svampplockning. Här i Zagreb kan jag inte plocka någon svamp, om jag inte vill försöka efterlikna Italo Calvinos Marcovaldo i berättelsen ”Funghi in città”, så jag har i stället sökt mig andra jaktmarker. Nästan som de gamla tanterna som går ut med väskan full med gammalt bröd för att strö ut det åt fåglarna i parkerna och när den är tömd fyller den med valnötter. Fast jag går inte ut med gammalt bröd. För det första blir det inte så mycket gammalt bröd efter mig och för det andra har jag ju Londi som inte tycker att det är något att bära iväg med. Medan Londi springer omkring under träden och luktar och hälsar på hundar – och letar fram gammalt bröd – plockar jag nötter, lite grand så där bara för att det känns trevligt. Och de räcker till alla som plockar.
Jag satt och läste i parken
26/9 -2010
Här framför huset finns ett slags park eller trädgård. Det löper en liten väg i en trekant genom den och i hörnen sträcker sig vägarna vidare. Under valnötsträden och de andra träden – ett är förresten ett päronträd har jag upptäckt, men päronen har alla fallit redan ner eller blivit plockade – finns ett par bänkar utplacerade. Där sitter ibland några tanter och pratar eller ett ungt par tätt ihop eller någon läsande eller rökande man eller kvinna. Härom dagen tog jag med mig en bok och satte jag mig på en av bänkarna och Londi slog sig ner i skuggan av trädet bakom och låg där och spanade efter den lilla trebenta ekorrhunden som sniffade omkring i gräset strax intill. Snett framför oss gick några gamla tanter och samlade nötter under ett av de höga valnötsträden. När de plockat ihop tillräckligt slog de sig ner på en bänk och vilade.
Jag tog fram ”Floder” av Jevgenij Grisjkovets (Ersatz’ förlag, översättning Kristina Rotkirch) och började läsa. Boken handlar om en uppväxt i en ganska stor stad i Sibirien och om hur långt bort från allt annat Sibirien ligger och om hur oformligt stort och obeskrivbart detta land är. Berättarrösten i boken är glad och obändig vad den än skildrar och jag känner mig plötsligt uppsluppen inför de grå höghusen omkring mig och när jag hör männens röster i ölcaféet bakom mig ropa ”da, da” till varandra, så känns det som en perfekt ljudkuliss till min läsning.
.
.
Hela staden bestod av sådana där historier, tecken och spännande frestelser. Den var enorm och den bara växte. Jag bodde alltid i utkanterna, i nya stadsdelar. Vi flyttade någon gång från en ny stadsdel som precis börjat bli bekvämt utrustad till en ännu nyare stadsdel där det inte fanns någon som helst service.
Jag minns hur vi flyttade in i ett nytt niovåningshus som stod vid själva stadsgränsen.
Bakom gränsen fanns en björkdunge och längre bort åkrar. Det hände ibland att kor förirrade sig till vårt hus och att pojkar från byn kom ridande på sina hästar. De aktade sig för oss och vi var smått rädda för dem också. Vi tyckte att de på något sätt var vuxna på riktigt, dessa bondpojkar. De rökte alla på ett självklart sätt, utan att hävda sig… helt enkelt för att röka. De tyckte om att röka, de ville röka och då rökte de. Det syntes tydligt att de inte bad om lov att att gå eller rida någonstans. De gjorde vad de ville, de red sina hästar med piskor och dessutom bar de kniv allihop. Till vårt hus kom de för att åka hiss och titta på sin by från taket varifrån också floden syntes tydligt.
Nej, Zagreb är inte Kemerovo, men det finns nog inte så få stunder då den här utkanten strax norr om Sava liknar Kemerovo mer än den bländande vackra dalmatiska kusten (som lär ligga bara någon timme härifrån).
.
PS I Salongen har jag nu satt in en text om en novell av en delvis bortglömd italiensk författare som absolut borde översättas till svenska.
Hus kring Hvarska
25/9 -2010
Nu har Londi och jag travat omkring här i kvarteren kring Hvarska i över en vecka (R. reste tillbaka till Sverige för två dagar sedan) och jag börjar få en vag bild av hur saker och ting hänger ihop på den här platsen. Bebyggelsen varierar mellan ultramoderna höghus med oval grundplan och gnistrande färger, slitna gråa oändligt fula betongbyggnader i olika höjd från kommunisttiden – fast i den vackra höstsolen ger dem stundtals en försonande patina – och låga gamla hus från de byar som en gång måste ha funnits här med vinrankebersåer, plank och gamla fruktträd. De olika hustyperna finns tätt inpå varandra i en salig blandning, man har inte rivit bort det gamla för att bygga hela ”områden”, utan det ena går i det andra, fast det gamla är naturligtvis på väg bort, men många av byhusen ser ännu ganska sega ut och deras invånare också. Och här och där ringlar sig fortfarande en grusad byväg tätt intill de blänkande skyskraporna avskild från dessa enbart av lite buskar och träd och ett eller annat skjul. Byvägarna här är lite som älglederna som fortsätter att löpa genom villakvarteren i Vänersborg även om älgarnas tid där är förbi.
Bland ruiner
24/9 -2010
När vi var uppe på Medvednica härom dagen gjorde vi en paus vid infarten till en skogsväg ett stycke under toppen. Från vägen hade man ställvis god utsikt över Zagreb och Sava:
Londi och jag följde vägen tills vi kom fram till en stor urblåst huskropp med mängder av kulhål i väggarna:
Jag blev lite fundersam, men nyfikenheten var starkare så vi gick vidare. Bakom huset fanns ytterligare en rad förstörda hus:
Jag försökte komma på vad det kunde röra sig om för slags hus. Var det något militärt? Eller hade vanliga människor bott här? Eller hade det varit något hotellaktigt? På det första huset fann jag en text. Kanske står det ”Haz ?? Fefer”? Eller är första bokstaven ett ”k”?
