Månad: juli 2010

Genom solljus, skimrande blåvatten och lavendelsegel går färden mot mitten av månaden juli:

I Palazzo d’Accursio finns ett egenartat familjeporträtt:

Nej, jag vet inte vem som har målat porträttet eller vilka de avbildade ansiktena föreställer. Förmodligen är målningen ofullbordad och det gula moln som huvudena höjer sig ur är den väntande yta på vilken kropparna skulle ha projicerats. Två av döttrarna ser rakt på betraktaren, moderns blick är inåtvänd och liksom drömmande, den äldsta dotterna också, fast kanske mindre drömmande. Sonen verkar ha fått syn på något som han ler lite tveksamt åt. Fadern stirrar i motsatt riktning och minstingen har samma blickriktning men en något mjukare blick…

Den målning från den stora futuristisk-surrealistiska utställningen i Florens den här våren och försommaren som mötte besökaren redan utanför Palazzo Strozzi var L’énigme de l’arrivée et de l’après-midi (L’enigma dell’arrivo e del pomeriggio):

Också på inträdesbiljetterna finns detta motiv. Utställningen bär det välfunna namnet Uno sguardo nell’invisibile – En blick in i det osynliga. Den omfattar målningar av ytterligare konstnärer förutom de angivna fyra stora: de Chirico, Max Ernst, Magritte och Balthus.

Jag strövade omkring och tittade runt lite på måfå, men det blev ändå mest de Chirico, fast det var färre målningar av honom än jag hade väntat mig och flera jag ”letade” efter fann jag inte. Inför ”Ankomstens och eftermiddagens gåta” stannade jag länge:

Det är ett märkligt tomrum som fyller målningen. Byggnaderna ter sig kulissaktigt tunna. Och tavlans två människor verkar liksom inte vara där. Och vinden i seglet, var kommer den ifrån? De små vimplarna uppe på tornet verkar röras av andra och lättare fläktar. Skuggornas skarpa linjer ritar en egen värld ovanpå den andra och murens solbelysta del ser het ut och det är svårt att föreställa sig ett vatten bakom den. Mycket i målningen handlar nog om vad som kan tänkas finnas på andra sidan muren. Det är där det osynliga väntar på att bli betraktat med fantasins blick.

…

PS I min gamla text om den friulanska staden Palmanova finns en association till de Chiricos bildvärld: Palmanova – en matematisk önskedröm

Någonstans i det inre av Bologna finns den här vrån av stillhet. Valvet, lutmakeriet*, de ”tungt svävande” lyktorna, bananplantornas intensiva grönska och den fantasifulla kulissen med marmorskulpturerna och kolonnerna – mellan alla dessa råder balans och frid. Den här bilden kan man stiga in i och skänka sig själv en stund av rofylld kontemplation.

*I en ”liuteria” tillverkas och repareras egentligen alla slags stråk- och stränginstrument.