Att glömma vart
27/7 -2010
På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att ”i blindo” fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?