För någon vecka sedan snuddade jag vid den schweiziska författarinnan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) här under pausträdet. Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.
I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.
7.05
Schauen Sie, die Sonne geht auf. Kein Wölkchen, schauen Sie doch, diese Rottöne am Horizont. Wie kitschig. Die übertreiben immer, die Sonnenstrahlen, nicht wahr. Lassen Sie sich bloß nicht blenden.
Die Sonne geht auf, das steht fest, ein neuer Tag beginnt. Es ist nachher. Und das ist gut. Nachher ist besser als vorher. Ganz einfach.
Was vorher war.
Viel war vorher.
Und dann nichts mehr.
Ich kann gar nicht genau sagen, was ich dann gemacht habe. Danach, unmittelbar nach vorher. Ich weiß es nicht mehr so genau. Die Tage zogen einfach so dahin, flogen einfach so vorbei. Wer weiß schon, was er den ganzen Tag macht. Wissen Sie es besser, nur weil Sie den ganzen Tag im Büro sitzen. Wissen Sie es besser.
Eben.
Erstmal machte ich wohl nichts. Das heißt, natürlich hatte ich mir viel vorgenommen. Ich hatte mir nicht vorgenommen, nichts zu machen. Das hört man ja oft, nicht, Leute nehmen sich vor, erstmal nichts zu machen. Im Urlaub, nach der Uni, wenn sie in Rente gehen. Ich nicht. Ich dachte nämlich immer, das könne ich gar nicht, dazu sei ich gar nicht gemacht, dazu, nichts zu machen. Also kaufte ich mir Bücher, die ich lesen wollte…
°°
7.05
Titta, solen går upp. Inte ett enda litet moln, titta bara på de där rödtonerna vid horisonten. Vad smaklöst. De överdriver alltid, solstrålarna, eller hur. Låt Er bara inte bländas.
Solen går upp, det står fast, en ny dag börjar. Det är efteråt. Och det är bra. Efteråt är bättre än förut. Helt enkelt.
Det som var förut.
Mycket var förut.
Och sedan ingenting mer.
Jag kan inte säga så noga vad jag gjorde sedan. Efteråt, omedelbart efter förut. Jag vet det inte längre så noga. Dagarna gick helt enkelt sin väg, flög förbi så där. Vem vet vad han gör hela dagen. Vet Ni det bättre bara för att Ni sitter hela dagen på ett kontor. Vet Ni det bättre.
Just det.
Först gjorde jag väl ingenting. Det vill säga, naturligtvis hade jag föresatt mig mycket. Jag hade inte föresatt mig att göra ingenting. Det hör man ju ofta, eller hur, att folk bestämmer sig för att först inte göra någonting alls. På semestern, efter studierna, när de går i pension. Inte jag. Jag har nämligen alltid tänkt, att det kan jag inte alls, sådant är jag inte gjord för, att göra ingenting. Alltså köpte jag mig böcker, som jag tänkte läsa…
°°
Kanske är det omöjligt att genom det här korta utdraget föreställa sig den plågsamma och liksom ändlösa monotoni som undan för undan sväller ut ur den här texten. Man måste helt enkelt läsa boken för att få vara med om den här sega dränkningen i det gråa efter förlusten av lyckan, den egentligen helt osannolika lyckan.
Ett svar på ”Marina Bolzli: Nachhernachher”