Kommentarer på: Om åldrandet – ett tänkt samtal med Honorina Chitic

Av: Bodil Z

Bodil Z — Mon, 19 Jul 2010 10:28:08 +0000

Låt mig veta vad du väljer! Och får du lite tid över någon gång, så vet du till vilken salong jag bjuder in dig.

Av: 747

747 — Mon, 19 Jul 2010 08:11:29 +0000

Ännu ett exempel på att läkare hinner skriva – jag slits mellan läkarprogrammet och litteratur- och språkstudier Bodil!!! 30:e Juli måste jag ha kryssat för mitt alternativ – hm…

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 13 Jul 2010 10:40:25 +0000

Marita,
jag vet inte om jag egentligen tolkade dikterna; de talade till mig och jag svarade på dem på det sätt som i stunden kändes ”närmastliggande”. Och jag tycker nog inte att det där att ha saker ogjorda och önskningar ouppfyllda när man närmar sig döden är så särskilt sorgligt. Det innebär väl närmast att man lever hela vägen tills man dör, för till livet hör också önskningar och längtan.

Tack tillbaka, Lennart!

Av: Lennart Erling

Lennart Erling — Tue, 13 Jul 2010 09:51:47 +0000

Väl formulerat. Vackert. Sant. Tack!

Av: Marita

Marita — Tue, 13 Jul 2010 09:05:05 +0000

Tiden är ingenting – tiden är en illusion. Tiden räcker till för allt, kraven gör att den inte räcker alls. Tiden läker kanske inte alla sår, men tiden gör smärtan mindre akut. Tiden är relativ, därmed även ålder.

Att åldras är oundvikligt och betydligt roligare än alternativet, trots det gradvisa förfallet, får man anta…vi måste välja vilka strider vi vill utkämpa och lägga ned vår möda och tid på – kriget förlorar vi ändå.

”Livets dagar är lika många, vare sig du tillbringar dem gråtande eller skrattande”, säger ett sådant där låtsaskinesiskt ordspråk, ”Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo där”, säger ett annat. Kanske handlar det bara om att ödmjukt acceptera och göra det bästa av situationen.

Dikten ”Tungt” här ovan tilltalar mig mycket. Det gäller att leva här och nu, att våga göra det man drömmer om när man kan, för det vore oerhört tungt att som gamling eller på sin dödsbädd ha en längtan efter det man aldrig tordes och tvingas säga ”jag önskar jag hade…”. Tänk att kunna säga med glädje och lite nostalgi ”jag minns…” eller känna att man verkligen levt sitt liv, varje dag fram till sista ögonblicket.

Du ser hur olika man kan tolka dikter, fast det är ju inget nytt… Har funderat mycket på det där med tiden och ålder på sistone. Orden är tänkta som ”tröst”, men ord som fästs på papper eller dotorsidor lever sitt eget liv…