”Jag har aldrig gjort annat än rökt…”

Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.

Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:

Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.

I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:

Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.

Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:

Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.

Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:

Kalle Stropp och Grodan Boll

När jag vid frukosten tittade ut i den här regniga sommarmorgonen dök minnet av ett radioprogram från barndomen upp i mitt huvud: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”. Jag vet inte om det var just under regniga sommarmorgnar som mina syskon och jag brukade lyssna på Thomas Funks röst i den här berättelsen, men kanske var det så. Och jag vet inte om vi hade den som bok i mitt barndomshem.

Här i huset finns boken, men jag tror inte att den gjorde något särsklit starkt intryck på barnen som växte upp här. Jag lyckades väl inte gå in i alla de där rösterna som förutom de både huvudpersonerna tillhörde Räven, Papegojan, Plåtniklas och kanske några till. Och egentligen tror jag att jag själv som barn hade lite svårt för det påfallande tekniska innehållet och jag ser nu att kapitlen bär rubriker som ”Fantasimaskinen”, ”Flygmaskinen” och ”Vaktparaden”, ja, ”Vaktparaden” är väl inte så tekniskt just, men vaktparader hörde inte heller till det mest lockande för mig när jag var barn. Men Thomas Funks röst trollband mig, det vet jag och jag kan fortfarande för mitt inre öra höra repliker ur boken ofta halvt överröstade av maskinbuller och plåtskrammel.

Det är något frejdigt, modernt och framtidshoppfullt över boken. Exemplaret jag har här är tryckt 1955 och kanske är det originalutgåvan. Så här stormar Kalle Stropp in på första sidan:

Boken är alltså skriven av Thomas Funk och jag ser att teckningarna är gjorda av Einar Norelius och det namnet känner jag också igen från tidiga år av mitt liv.

Där sommaren är som tjockast

går vi in nu:

Den täta grönskan pustar och det doftar av för mig namnlösa örter, av brännässla och hallon. Vi stoppar solvarma blankröda hallonknappar i munnarna och trampar ordlöst fram längs den nu nästan osynliga stigen genom de svällande taggiga snåren. Det rasslar och knakar av rörelser från varelser vi inte ser. Luften vibrerar av växternas varma solandning.

Heine till Walhalla

På en höjd ovanför Donau inte så långt från Regensburg står det förbluffande mäktiga marmortemplet Walhalla – jag kommer nog sent att glömma den osannolika anblicken som dök upp, när turistbåten den där gången rundade en krök av floden. Templet uppfördes under den bayerske kungen Ludwig I (1786-1868) av arkitekten Leo von Klenze (1784-1864).

Tanken med monumentet var att – efter nederlagen mot Napoleon – återupprätta den tyska nationens självförtroende genom att skapa en plats där avbildningar av betydande personligheter ur den tyska kulturen samlades. Ännu i våra dagar placeras nya byster i ”ärohallen”.

Så här ironiskt diktade en gång Heinrich Heine (1797-1856) om Ludwig I och Walhalla:

Das ist Herr Ludwig von Bayerland,
Desgleichen gibt es wenig;
Das Volk der Bavaren verehrt in ihm
Den angestammelten König.

Er liebt die Kunst, und die schönsten Fraun,
Die läßt er porträtieren;
Er geht in diesem gemalten Serail
Als Kunsteunuch spazieren.

Bei Regensburg läßt er erbaun
Eine marmorne Schädelstätte,
Und er hat höchstselbst für jeden Kopf
Verfertigt die Etikette.

"Walhallagenossen", ein Meisterwerk,
Worin er jedweden Mannes
Verdienste, Charakter und Taten gerühmt,
Von Teut bis Schinderhannes.

Nur Luther, der Dickkopf, fehlt in Walhall,
Und es feiert ihn nicht der Walhall-Wisch;
In Naturaliensammlungen fehlt
Oft unter den Fischen der Walfisch.

Herr Ludwig ist ein großer Poet,
Und singt er, so stürzt Apollo
Vor ihm auf die Knie und bittet und fleht:
"Halt ein! ich werde sonst toll, oh!"

Herr Ludwig ist ein mutiger Held,
Wie Otto, das Kind, sein Söhnchen;
Der kriegte den Durchfall zu Athen,
Und hat dort besudelt sein Thrönchen.

Stirbt einst Herr Ludwig, so kanonisiert
Zu Rom ihn der Heilige Vater –
Die Glorie paßt für ein solches Gesicht,
Wie Manschetten für unseren Kater!

Sobald auch die Affen und Känguruhs
Zum Christentum sich bekehren,
Sie werden gewiß Sankt Ludewig
Als Schutzpatron verehren.

Idag avtäcks en byst av Heinrich Heine i Walhalla.


Skulptören Bert Gerresheim med skisser av bysten

Och här finns en intervju med Gerresheim om händelsen, om historiens slingrande vägar och om skulpturen.

Att glömma vart

På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att "i blindo" fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?