”Jag har aldrig gjort annat än rökt…”
31/7 -2010
Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.
Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:
Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.
I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:
Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.
Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:
Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.
Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:
Kalle Stropp och Grodan Boll
30/7 -2010
När jag vid frukosten tittade ut i den här regniga sommarmorgonen dök minnet av ett radioprogram från barndomen upp i mitt huvud: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”. Jag vet inte om det var just under regniga sommarmorgnar som mina syskon och jag brukade lyssna på Thomas Funks röst i den här berättelsen, men kanske var det så. Och jag vet inte om vi hade den som bok i mitt barndomshem.
Här i huset finns boken, men jag tror inte att den gjorde något särsklit starkt intryck på barnen som växte upp här. Jag lyckades väl inte gå in i alla de där rösterna som förutom de både huvudpersonerna tillhörde Räven, Papegojan, Plåtniklas och kanske några till. Och egentligen tror jag att jag själv som barn hade lite svårt för det påfallande tekniska innehållet och jag ser nu att kapitlen bär rubriker som ”Fantasimaskinen”, ”Flygmaskinen” och ”Vaktparaden”, ja, ”Vaktparaden” är väl inte så tekniskt just, men vaktparader hörde inte heller till det mest lockande för mig när jag var barn. Men Thomas Funks röst trollband mig, det vet jag och jag kan fortfarande för mitt inre öra höra repliker ur boken ofta halvt överröstade av maskinbuller och plåtskrammel.
Det är något frejdigt, modernt och framtidshoppfullt över boken. Exemplaret jag har här är tryckt 1955 och kanske är det originalutgåvan. Så här stormar Kalle Stropp in på första sidan:
Boken är alltså skriven av Thomas Funk och jag ser att teckningarna är gjorda av Einar Norelius och det namnet känner jag också igen från tidiga år av mitt liv.
Där sommaren är som tjockast
29/7 -2010
går vi in nu:
Den täta grönskan pustar och det doftar av för mig namnlösa örter, av brännässla och hallon. Vi stoppar solvarma blankröda hallonknappar i munnarna och trampar ordlöst fram längs den nu nästan osynliga stigen genom de svällande taggiga snåren. Det rasslar och knakar av rörelser från varelser vi inte ser. Luften vibrerar av växternas varma solandning.
Heine till Walhalla
28/7 -2010
På en höjd ovanför Donau inte så långt från Regensburg står det förbluffande mäktiga marmortemplet Walhalla – jag kommer nog sent att glömma den osannolika anblicken som dök upp, när turistbåten den där gången rundade en krök av floden. Templet uppfördes under den bayerske kungen Ludwig I (1786-1868) av arkitekten Leo von Klenze (1784-1864).
Tanken med monumentet var att – efter nederlagen mot Napoleon – återupprätta den tyska nationens självförtroende genom att skapa en plats där avbildningar av betydande personligheter ur den tyska kulturen samlades. Ännu i våra dagar placeras nya byster i ”ärohallen”.
Så här ironiskt diktade en gång Heinrich Heine (1797-1856) om Ludwig I och Walhalla:
Das ist Herr Ludwig von Bayerland,
Desgleichen gibt es wenig;
Das Volk der Bavaren verehrt in ihm
Den angestammelten König.
Er liebt die Kunst, und die schönsten Fraun,
Die läßt er porträtieren;
Er geht in diesem gemalten Serail
Als Kunsteunuch spazieren.
Bei Regensburg läßt er erbaun
Eine marmorne Schädelstätte,
Und er hat höchstselbst für jeden Kopf
Verfertigt die Etikette.
”Walhallagenossen”, ein Meisterwerk,
Worin er jedweden Mannes
Verdienste, Charakter und Taten gerühmt,
Von Teut bis Schinderhannes.
Nur Luther, der Dickkopf, fehlt in Walhall,
Und es feiert ihn nicht der Walhall-Wisch;
In Naturaliensammlungen fehlt
Oft unter den Fischen der Walfisch.
Herr Ludwig ist ein großer Poet,
Und singt er, so stürzt Apollo
Vor ihm auf die Knie und bittet und fleht:
”Halt ein! ich werde sonst toll, oh!”
Herr Ludwig ist ein mutiger Held,
Wie Otto, das Kind, sein Söhnchen;
Der kriegte den Durchfall zu Athen,
Und hat dort besudelt sein Thrönchen.
Stirbt einst Herr Ludwig, so kanonisiert
Zu Rom ihn der Heilige Vater –
Die Glorie paßt für ein solches Gesicht,
Wie Manschetten für unseren Kater!
Sobald auch die Affen und Känguruhs
Zum Christentum sich bekehren,
Sie werden gewiß Sankt Ludewig
Als Schutzpatron verehren.
Idag avtäcks en byst av Heinrich Heine i Walhalla.
Skulptören Bert Gerresheim med skisser av bysten
Och här finns en intervju med Gerresheim om händelsen, om historiens slingrande vägar och om skulpturen.
Att glömma vart
27/7 -2010
På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att ”i blindo” fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?
Lite Max Raabe
26/7 -2010
En lustig upptäckt har kommit till mig. Den tyske sångaren Max Raabe har svept in på scenen med sin Palast-Orchester och sin ironiska, lättsamt sliriga schlagermelodier från 20- och 30-tal. Men han smyger också in eget och modernt under det här skalet. Och det här är ansiktet han håller upp till sången:
Lyssna här till hur det kan löna sig att klona sig och njut särskilt av de välmodulerade å-ljuden:
Man liebt es gerne bunt,
straff und glatt und rund;
Tomaten, die nicht schrumpeln,
Kartoffeln, die nicht rumpeln.
Es wird variiert,
das Erbgut patentiert;
Diese oder Jener
wär’ auch gerne schöner…
Klonen, Klonen kann sich lohnen,
Tiere, Obst und Bohnen
und Personen.
Kommt Dir hier was komisch vor,
das ist ein Gen-Labor,
leih mir mal Dein Ohr.
Was sonst im Bad vergammelt,
hab ich brav gesammelt,
alles ist schon da,
die ganze DNA.
Klonen, heimlich im Privaten,
Basteln am Primaten,
dreimal darfst Du raten.
Erst wag’ ich mich ans Gnu ran,
dann, mein Schatz, bist Du dran…
Was sonst im Bad vergammelt,
hab ich brav gesammelt,
alles ist schon da,
die ganze DNA.
Klonen, Klonen kann sich lohnen,
verläßt Du mich,
klon’ ich Dich,
ich hab’ Dein Duplikat,
Du bleibst mir erspart…
°°
Och här är en intervju med Max Raabe, om någon vill läsa.
Älgmöten och min ”historiska skogskarta”
25/7 -2010
Igår eftermiddag gav Londi och jag oss trots torkan (nu regnar det äntligen) ut på en kantarellrunda här i Onsjöskogarna igen. Under de senaste dagarna har det känts som om skogens större djur vore extra många och nära inpå oss och då och då har vi varit så nära förbispringande rådjur att vi nästan känt fläkten av dem.
Vi gick den vanliga vägen till det som är kvar av Hovmanstorpet och så uppför bakcen och genom skogen och ut på Brudarebacken, där Norsken en gång bodde och i vars gamla jordkällare årets rävungskull vuxit upp. Lite här och där hittade vi några halvtorra kantareller som jag plockade medan Londi såg på. Vi gick över den sanka alängen och sedan längs den lilla björkallén och över det som en gång var järnvägen, men som det nu bara finns stenunderlaget kvar av. Där på andra sidan öppnar sig sedan ett år ett stort kalhygge och där såg vi dem, de båda älgkalvarna från fjolåret – en kviga och en ungtjur. Allt det barnsliga och kalviga var borta och jag stelnade till och viskade tyst åt Londi att hålla sig bakom mig. Vi stod stilla.
Men de upptäckte oss förstås ändå och valde att galoppera iväg. De första kliven ser alltid lite osmidiga ut och tunga ut, men sedan får de upp ett slags väloljad glidflykt i steget. Snart var de över på andra sidan av hygget och saktade då ner farten till en stilla skritt.
Jag visste inte om vi skulle vända eller kanske ändå ta oss till det där kantarellstället lite ovanför hygget. Till slut var det lockelsen från kantarellguldet som vann och vi gick längs en gammal stig runt den kalhuggna ytan och så in i skogen. Nästan genast kändes det att vi inte var ensamma. Londi sniffade i luften och jag tyckte jag hörde ett knakande inifrån granarna och där mellan stammarna såg jag två avlånga grå ansikten med öron och blickar riktade mot oss.
Jag tog någon fumlig bild, men vek sedan av bortåt med Londi tätt bakom mig. Älgarna vände och styrde sina steg bort ifrån oss. Jag andades ut. Sedan småsprang vi till kantarellstället och jag plockade snabbt och darrhänt lite guld.
Sedan gick vi i en vid båge runt genom skogen och runt hygget. Hjärtat dunkade hårt och jag tänkte att en tredje gång får vi inte träffa på dem. Londi gick i hasorna på mig och visste säkert detta hon också.
…
Ursprungligen är jag utrustad med ett uselt lokalsinne, men genom alla vandringar i skogarna här har det undan för undan ristats in en karta över just det här området i mitt huvud. Och det är inte bara en geografisk karta utan också på sätt och vis en historisk karta jag har där inne. På den finns alla årens kantarellställen markerade och alla platser där jag sett älgar och rävar och jag ser hur det såg ut före avverkningarna. Rådjuren och hararna springer så mycket kors och tvärs, så där är kartan lite suddig av alla minnesspåren.
Jag föreställer mig att den här ”historiska” kartan jag ständigt bygger vidare på i mitt huvud ger mig ett slags minnesskärpning i tider när vi människor börjat lägga mer och mer av minnet utanför våra egna hjärnor. Den här skogskartan jag har återför mitt tänkande till tiden före internet och på sätt och vis till den som var före boken. Och den rullas inte upp automatiskt utan jag måste medvetet och ofta med viss möda tänka fram den, om jag vill veta något.