Förra året vid den här tiden ungefär stod jag under ginkgon i Trädgårdsföreningen i Göteborg och såg genom bladverket upp mot himlen. Och nu har jag stått där igen och blickat uppåt mot allt det blåa och gröna.
Ginkgon är ett sagoträd, ett träd från världens urtid och dess löv är eviga embryon, för alltid fast i det underbara ofödda stadiet – små solfjädrar från en annan jordetid.