För första gången på fyra år har Londi och jag fått syn på rävungar i ruinen efter Norskens gamla jordkällare. Jag anade något redan för så där en månad sedan, när jag såg rävhonan stryka omkring i området. Och igår när Londi och jag kom ut ur skogen och började gå längs stigen som för tvärs över den öppna gräsbevuxna platsen där Norskens hus, ladugård och uthus en gång stått, så for en rödsvansad varelse iväg förbi det som är kvar av ladugårdsgrunden. Rävhonan! Londi blev orolig och skällde till men tystnade snabbt och jag kastade en blick mot jordkällaren och där syntes ett nyfiket litet ansikte och strax var det två små rävhuvuden som kikade fram:
Rävungarna slank strax ner i sina hålor, men snart stack de upp huvudena igen, fast på andra ställen. Jag försökte räkna, men det gick inte så bra. Kanske är de tre. Londi och jag kröp in under en enbuske och satte oss där att rävskåda en stund. På kvällen hade jag fortfarande massor med enbarr i håret.
..
I Salongen finns en ny text av Max Paulsson.
Vilka underbara naturupplevelser du får vara med om, Bodil!
Tack för att du delar med dig av dem.
Det här med rävungar är ju något av en raritet för mig. De ser ut som små röda lite uppnosiga valpar och så har de så vackra yviga svansar. Men jag tyckte om dina igelkottar också.
Vilken naturupplevelse – tänk att få se dessa vackra djur i miniatyrform…. åh, så fina bilder. Jag tycker också om fotot på Londi – det utstrålar både lugn och värdighet (och intresse).
Ja, det är så roligt att titta på dem och de är faktiskt ganska orädda, om man kryper ihop och håller sig stilla. Idag var vi där en stund igen och ungarna kom ut ur sina hålor och kikade på oss, fast rävmamman kanske tycker att det är lite oroande, så nu tänker jag inte gå den vägen på ett par dagar.
Gud vilken söt och nyfiken räv. Du lyckas då jämt få se på djuren. 🙂
Ja, rävungar hör till det som är allra roligast att träffa på i skogen och härligt nyfikna är de. Nu blir jag lite nyfiken på vem du är, Anna. Du verkar ha varit här förr.