Brådska kan ju också vara att ständigt känna sig jagad, att inte sätta värde på, och stå upp för sin egen takt, tid. Att låta sig hetsas. En del jagar vind, en del blir jagade av vind.

När går båten? Jag pekade på klockan.

Han tittade på mig – länge. Sedan log han och sa: När den är full.

Jag ville fråga när det kunde tänkas vara, men jag bet mig i tungan. Någon kvart senare for vi iväg. Ingen väntade på mig, jag hade ingen speciell tid att passa, jag var bara helt insvept i vårt västerländska skynda-tänkande.

Kom ju hem till Sverige till slut. Det tog mig lång tid att vänja mig vid all brådska. fattade inte vart alla var på väg så himla fort. Ingen hann prata, tänka efter eller bara vara. Fort, fort, fort skulle det gå. Önskar att jag kunde säga, att jag begrep vad livet handlar om i Asien och att det inte finns något man inte hinner om man inte sätter löjligt hårda deadlines, men sanningen är väl att jag rusar omkring som alla andra. Åren i Spanien lärde mig ta det lugnt igen, men det är nu länge sedan…

Förstår din självironiska ton. Skynda, skynda! 😉

Marlena,
tack, jag hade allt ganska roligt när jag satte ihop den lilla texten imorse och på sätt och vis skrev jag den som en självironisk anmärkning, för att jag har så förfärligt bråttom just nu med en massa ”viktiga saker”, just nu när det vore bra mycket värdefullare att bara betrakta världen.

”storslevigt” eller ”bredpenslat” vilka underbara ord!

Och jag skulle vilja säga ”brådskan kom .. med nordeuropéerna”, för titta på våra sydliga europeiska länder. De har en helt annan inställning till tid än vi.

Jag önskar dig en fin Pingsthelg.