Nu är den tiden då stunden – här vid dessa breddgrader – är som svårast att hålla kvar. Under de här andlöst vackra majdagarna far genom det späda skira plötsligt en varm pust. Strax välter allt över i prunkande prakt, en prakt som inom kort är förbi. Det är nu som november kan kännas som den trygga platsen, handen att hålla i. Gråkall och dyster men länge kvar. Fast så tänker nog ingen i Karibien eller ens i Zagreb eller Banja Luka.
Jag ser på trädgårdens liljor, vitsippor och andra blomster:
…icke ens Salomo…